Etikettarkiv: Stadsbiblioteket

MDCCCXLIII Facksal 2

Så har man haft sina första timmar bakom disken i facksal 2 sedan någon gång i början av 2011 (ett par månader innan den här bloggen kom till, för övrigt). Jag väntade med spänning på första frågan, fick ögonkontakt med ett par personer som rörde sig i närheten av disken, men de fortsatte på egen hand mot någon hylla, tills en farbror kom hela vägen fram, men han ville bara tala om att han inte kunde låta bli att gå runt och titta i alla salar och att: ”Asplund var ett geni!” Jag höll med. Det är ett vackert bibliotek.

Den första frågan kom från en man som behövde en reparationshandbok för Renault Clio och jag gratulerade mig själv till överblicken jag fått efter den hyfsat noggranna genomgången av salen häromdagen, då jag särskilt noterade var bilhandböckerna stod, med sina matchande, ofta slitna bokryggar.

Därefter kom fyra ungdomar som skulle göra ett skolarbete om Gamla stans historia och jag kastade mig över stackarna med stor entusiasm, en kvinna ville reservera en biologibok som hon glömt att hon redan köade på, en upprörd man kastades ut från sin session på den bokade internetdatorn och behövde lugnande service och en kompensationssession, en tjej ville ta reda på bakgrunden till thanksgiving och nästa behövde boken Fri från magbesvär, som försvunnit från dietikhyllan men efter en stunds letande återfanns felaktigt placerad bland böcker om terapi.

Att jag hellre sitter i facksal 2, med naturvetenskap, medicin, teknik, matematik och andra ämnen som egentligen inte tillhör mina favoriter, än i facksal 4, med humaniora, har att göra med att jag sommaren 2001, min första på Stadsbiblioteket direkt efter utbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap, satt halva dagarna i facksal 2 och halva dagarna letade försvunna böcker i magasinet. Men så har jag ju geografin där inne, inklusive allt om Stockholm, och den tillhörande lilla facksal 1 med all historia. Det är min kopp te.

DCCCLVII Giannina Braschi om Drömmarnas imperium i Poesibazaren

20121009-000539.jpg
Giannina Braschi syns tyvärr inte där hon sitter mitt emellan sina två svenska översättare, Helena Eriksson och Hanna Nordenhök. Dessa tre gästade fullsatta Poesibazaren på Stadsbiblioteket i kväll, där de läste bitar ur samlingen Drömmarnas imperium, berättade om Gianninas författarskap och svarade på faktiskt ganska många publikfrågor.

Uppläsningarna var hörvärda och svaren på frågorna intressanta, till exempel när det gällde Gianninas skildring av 11 september. Hon var där när det hände, ett kvarter ifrån World Trade Center, och den känsla hon beskriver att hon hade var inte så mycket rädsla som samhörighet, hon var en del av ett kollektiv som strävade efter att överleva. Det påminner om en egenskap hos Anne på Grönkulla som jag alltid kommer tillbaka till, nämligen hennes förmåga att romantisera till och med livshotande situationer, som när hennes bästa väns lillasyster blir allvarligt sjuk. Precis allt går att betrakta från minst två håll. I hemska situationer kan man välja att se det poetiskt dramatiska i utsattheten, hjältemodet – eller känslan av samhörighet.

Jag fäste mig också vid svaret på frågan om hur det går till när hon skriver sina dikter, om hon skriver allt i ett svep eller sitter och filar länge. ”Allt i ett svep”, svarade Giannina. ”När jag skriver har jag tänkt och tänkt så länge att jag inte tål att tänka mer. Att skriva är det sista jag gör, inte det första.”

Härmed inte sagt att jag greppade allt som lästes och sas. Texterna och tankarna var svårgenomträngliga. Att Svenska dagbladets recensent tyckte detsamma är ett slags tröst.

CDLXXXIX Luciadagen 2011


I går kväll såg jag på Facebook att Anders undrade om någon ville ha en biljett till luciakonserten 7.30 i Kungsholms kyrka. Sådant där kan jag inte motstå. Med fina minnen från ett tidigare år räknade jag med att det skulle bli enormt stämningsfullt och värt att stiga upp extra tidigt för, så vid kvart över sju sågs vi i slutet av en kö som ringlade ner för hela backen mot Hantverkargatan. Så småningom kom vi in, jag, Anders och Anders kompis Marcus, och satte oss jättetrångt på en bänk långt bak, och vi blev inte besvikna. Massor av tärnor och stjärngossar utgjorde en flerradig kör och sjöng så vackert att det nästan var omöjligt. Om man bortser från trängseln, och den äldre mannen bredvid som sa ”lägg av, det där är störande!” när jag tog tre bilder (jag tillstår att min systemkamera är långt ifrån diskret), var det en ljuvlig luciamorgon.


På väg till jobbet såg jag NK:s luciatåg stå där inne och sjunga, samtidigt som några mogna herrar och damer med strutar och lingonkransar och vita särkar under täckjackorna skyndade förbi utanför, på enhetsmötet på Sturebibblan åt vi lussekatter och sedan var det luciafritt fram till klockan tre, då jag lämnat mitt skrivbord på Regionbiblioteket för att gå över och se Stadsbibliotekets luciafirande. Det är årets höjdpunkt i rotundan. Både på golvet och på gallerierna var det fullt av folk, ljudnivån sänktes drastiskt när lamporna släcktes, och sedan böljade ljudet upp och ner eftersom luciatåget dröjde. Men efter att vi stått någon kvart i mörker dök de upp. Det är möjligt att Kungsholms kyrkas luciakonsert smällde högre sångmässigt, men rotundan är som gjord för luciatåg. Det blir oerhört effektfullt i den miljön. Jag har inget minne av att ha missat Stadsbibliotekets luciatåg någon gång – har det infallit på en ledig dag har jag kommit ändå – så det här kan ha varit elfte gången för min del. Med största sannolikhet firas det på samma sätt 13 december klockan 15.00 nästa år. Bara att skriva upp i almanackan!