Det var det, andra och sista julgodisbjudningen, den här gången med måttliga nio gäster. Alla fick plats, sittplats till och med, och själv hade jag tid att prata flera minuter med de flesta.
Mot slutet var vi bara fem, alla med kyrklig anknytning. Vi avrundade med bön.
Saffransfudge, chokladfudge med mandel, ischoklad med kanel, vit chokladbräck med rostade pumpakärnor och guldsocker, rocky road med torrostade jordnötter, Center och minimarshmallows, en ständigt påfylld kanna chaite samt elva gäster.
Om några dagar blir det repris med ett nytt gäng vänner.
Vid Hornstull var de slut, så jag åkte till Centralen. Var bara tvungen att ha en.
Med gamla och nya smaker. Gillas.
Ibland får man choklad bara för att man gör sitt jobb. Som att fixa en affisch till Sture biblioteks nuvarande konstutställning.
Ibland blir det inte som man tänkt sig, som nu, när jag skulle ha varit på inflyttningsfest men inte kunde ta mig dit på grund av ett stopp i pendeltågstrafiken av det allvarligare slaget. Har vänt hem och tröstar mig med röda Lindor-kulor, som jag fick på Sturebibblan för någon vecka sedan av en tacksam besökare som uppskattade den hjälp hon fick. En effektiv uppmuntran.
Mamma har gjort lemon curd-paj, undertecknad har dekorerat.
Jag och Lena brukar byta äckligt godis med varandra. Det kan vara så att man har en chokladask hemma, där man gillar det mesta men inte allt, eller så kanske man har gjort ett rent felköp. Jag vet ungefär vad Lena gillar och tvärtom, och så har vi med oss våra ratade sötsaker när vi ses.
Jag råkade ha just ett gäng överblivna chokladaskbitar och var dessutom i behov av en powerwalk, så jag tog mig med god fart över till Söder i kväll, där jag fick en kopp te medan vi pratade resor en stund, som vanligt, och så råkade det finnas en glasburk med färgglada miniägg som inte blivit Lenas favoriter. Jag gillade dem. De följde med hem.
Theomis 