Lena åker till Indien i morgon och hade nougat hemma med kort datum. Vad göra? Ge den till mig! Så vi sågs i går kväll för Skeppsholmspromenad och nougatöverlämning.
(Och i skrivande stund sitter jag på bussen hem från jobbet längs en regnig Hamngatan. Tvära kast. Gillar.)
Djurgårdsfärjan från Slussen under massiva men inte heltäckande moln.
Anna och jag tar en liten lov via öns södra strandkant och Waldemarsviken.
Framme vid Djurgårdsbrunnsviken. Pastasalladen serveras.
Filt över gräsbevuxen avsats, nästan som en liten bänk.
Inhemska delikatesser, och några från England och Jersey, till efterrätt. Anna hade tagit med äkta indiskt te och jag kunde inte sluta prata om min läsupplevelse om Mumbais sluminvånare, Bakom det evigt vackra. Som tur är delade jag min enda personliga erfarenhet av Indien med just Anna, hösten 2010, och hon har varit där både före och efter, så vi hade både gemensamma och olika referensramar.
Äsch, regn. Vi flyttar filten ett par meter. Grenverket är en perfekt koja.
Båtar far förbi. Vi ser dem genom fönstret.
Det klarnar upp inför promenaden tillbaka.
Kanadagässen har som vanligt invaderat gångvägen nära Djurgårdsbron.
Färjan till Slussen.
Under sommaren har mina bibliotek söndagsstängt, så en jobbhelg betyder lördagsjobb. Det var ovanligt få besökare på Sturebibblan i dag, men gott om övriga arbetsuppgifter, som att läsa in sig på och beställa från den kommande höstutgivningen, och det känns väldigt, väldigt bra att nu kunna lägga den sex dagar långa arbetsveckan bakom sig.
Och de senaste två helgerna var faktiskt både soliga och lediga. Vad jag gjorde under helgen för två veckor sedan, undrar ni? Jo, hängde med syskonbarnen, deras föräldrar och mina föräldrar. Värt en rapport!
I Hågelbyparken, inte långt från föräldrarnas Storvreten, finns lekpark och fika och när vi kom dit upptäckte vi också dagens bakluckeloppis, fullsmockad av kunder och försäljare. Brorsan köpte årets julpussel, jag en engelsk porslinsskål med lock och två små fat.
Särskilt för brorsonen blev det en rolighetsspäckad dag. Efter parkbesöket var han, brorsan och mamma på en egen utflykt och åkte trampbåt och när de kom hem hade de köpt sommarens knasigaste leksak. Tillåt oss presentera Splash Rocket Sprinkler!
Under kvällen, efter smultronplockning, mat, sötsaker samt skräckupplevelsen att vända sig om på glasverandan och se ett spöke (vet inte ens varför mamma plötsligt gick runt i regncape) gick jag och brorsan en skogspromenad där vi i ytterkanterna skymtade områdets variationer, olika sorters bebyggelse, en återvinningsstation, kolonilotter. Att mamma och pappa har skog precis bakom huset är inte så dumt när en stadsråtta som jag behöver omväxling, men när vi gick runt i elljusspåret och pratade om Vikbolandet, där vi delvis växte upp, bleknade den Stockholmsnära skogen en aning i jämförelse. Den var inte särskilt vidsträckt ändå, och på Vikbolandet hade man kommit ut mellan träden till en åker, en kohage eller möjligen en gård, inte till sopcontainrar. När vi kom tillbaka, och det snart var dags för mig att åka hem till stan, tände svägerskan ljusen i kronan på glasverandan så att vi skulle hinna ha ”expressmys” med blåbärspaj.
Dagen därpå, efter gudstjänsten, mötte jag upp familjen vid Tantobadet där folk låg och solade närapå filt mot filt och ungarna badade med färgglada simpuffar på armarna. När vi var små hade vi det klassiska vita bältet med gula luftbehållare på ryggen, som ingen kom på att pryda med Hello Kitty eller ens sälja i fler färger, vad jag vet. Det fanns ett flythjälpmedel för barn, det var i hårdplast och gick i vitt och gult. Punkt.
Brorsdottern frös så hon skakade men ville gärna styra kosan mot vattnet ändå, och brorsonen har nog inte långt kvar till att bli simkunnig på riktigt. Själv var jag inte ens i närheten av strandkanten. Vet inte riktigt när jag slutade vara baddjur, men det är länge sedan.
När jag fick höra talas om namnsdagsfirande med tårta följde jag med till Storvreten en sväng till. Här ses brorsonen och pappa lösa sudoku tills Margaretatårtan – fransk chokladtårta – kom på bordet, ett utmärkt sätt att uppmärksamma mammas, brorsdotterns och min andranamnsnamnsdag.
Som höstmänniska har jag lite dålig koll, men jag tror att det är sådana här saker folk gör på sommaren.
Först hade vi sommarveckorna med grå himmel och isvindar. Jag passerade uteserveringar och tänkte att en sådan här ledig kväll kunde man ha suttit där vid ett bord och haft det trevligt i solen, om den hade varit framme. Sedan kom det vackra vädret, men var var då de lämpliga lediga kvällarna? Jo i kväll, i kväll skulle det vara perfekt att sitta och snacka på en trivsam uteservering. Jag hörde av mig till Anna, som svarade att hon och syrran Elin också tänkt att just i kväll var en uteserveringskväll. Så då trängde jag mig på syskonträffen och vi bestämde oss för Mälarpaviljongen.
Dessvärre var samtliga stockholmare inne på samma spår. Var det verkligen värt att tränga sig runt varv efter varv mellan borden, på den utbyggda delen vid strandkanten och över den lilla bron till pontonen i vattnet, där det kryllade av lyckliga bordsinnehavare och olyckliga bordslösa som vi? Det var väl det i slutänden, för vi fick ju faktiskt ett bord. Och ja, det var precis så där somrigt och trevligt som det skulle vara, vi åt gott och pratade om USA-resan från kust till kust som Elin kommit hem från och filminspelningen som Anna jobbar med och själv snöade jag in på New York och insöp allt som Elin berättade om hennes dagar där för några veckor sedan.
Ingen skugga alls över själva slutresultatet, alltså, men sådant man kan ta del av ”i mån av plats”, med andra ord i konkurrens med många andra, passar inte min personlighet. Att komma till ett reserverat bord är väldigt mycket trevligare än att stirra ut sina medmänniskor på en populär uteservering. Parkteater i all ära, men går man in i en teatersalong med en biljett i nypan behöver man inte bråka med publik som sitter för glest i bänkarna. För att inte tala om scenerna som kan utspela sig vid ombordstigning på flygplan med fri placering, och då vet man ändå att det finns plats för alla, men förmodligen inte precis där man vill. Ibland kommer man inte ifrån sammanhang där man behöver armbåga sig fram och aldrig riktigt kan veta om det kommer att gå vägen eller om man får lov att ge upp, men jag undviker dem mer och mer. Kanske är det åldern, kanske värderar jag min tid på gränsen till för högt, kanske är det mitt maniska planeringsbehov – det som gör min entusiasm inför en planerad aktivitet skyhög och besvikelsen över en missad aktivitet avgrundsdjup – som gör mig så oflexibel.
Men det finns ju skäl till trängseln. Det är bara på billiga flygresor man inte har en angiven plats. Parkteater är gratis. Och uteserveringen är populär för att solen skiner, vattnet glittrar, maten smakar bra och människor vill umgås. Så tack, Anna och Elin, för att jag fick sitta med vid det högt eftertraktade bordet!
Glass med Jonas på Riddarholmen. Med den här utsikten och i det här vädret blev jag riktigt förvånad över att det första vi såg inte var en milslång kö. Det var ingen kö alls, faktiskt. Tips till turisterna som trängs i Gamla stan på andra sidan bron.
I dag har jag marinerat mig i finfin svensk sommar hos föräldrarna – grillunch och marängsviss, blomplock och smultronplock – inför nästa veckas vistelse i amerikansk storstadsdjungel. Mitt sommarbehov är inte så stort som många andras, men jag tar gärna vara på grönskan och utomhusätandet lite då och då. Det har visat sig ligga bra i minnesbanken under andra tider på året.
Disigt men varmt, liten lägenhet, många gäster – tur att balkongen finns.
Försommartips – Cupcake Sthlm i Skrapan har börjat sälja hemmagjord glass med hemmagjord glassås! Från och med i går, vilket är vältajmat med vädret. Gott var det. Jag valde lingonglass och hallonsorbet med kolasås. Lena W tog passionsfrukt och blodapelsin, och köpte också en hel låda minicupcakes.
Theomis 