Det är sannerligen inte ofta man hör mig säga det här, det är nog faktiskt första gången: Vilken tråkig läsecirkel vi hade på Sturebibblan i kväll! För att förtydliga – stämningen var god, det var en blandning mellan stammisar, andragångsdeltagare och förstagångsdeltagare, det fikades och pratades. Det tråkiga var att jag var så taggad att diskutera Drömbokhandeln på detaljnivå, och så visade det sig att ingen riktigt gillat den, att de tyckte den var slätstruken och för lång och i övrigt inte hade så mycket att säga om den. Det var inte så att jag satt där och propsade på att den var briljant, för det tyckte jag inte, men jag hade verkligen uppskattat läsningen och tyckte de – jo – ganska många bristerna åtminstone var intressanta som föremål för diskussion. Den enda som tyckte ungefär som jag var kollegan Annika, men som samtalsledare kunde vi inte gärna uppta en massa utrymme med vår egen privata linje.

Min vana trogen framhåller jag gärna min egen förträfflighet och tänkte härmed snusförnuftigt påpeka att jag nog hade läst boken mer noggrant än de flesta. Tyvärr slog det – som alltid – tillbaka på mig själv, även om det är en vana som jag aldrig kommer att ge upp (har man inte gjort sitt bästa för att fånga upp de små subtiliteterna kan man inte påstå att man läst boken, därmed punkt). Medan resten av gruppen var osäkra på hur jagberättaren dykt upp i historien kunde jag ange sidan där jaget först nämndes. När någon uttryckte hur hon så småningom började inse att olyckligt gifta Francesca hade romantiska känslor för Ivan satt jag och tänkte på passagen precis i början där detta avslöjas rakt ut. Den diskreta formuleringen som på ett tidigt stadium förebådar en kommande katastrof iddes jag inte ens fråga om någon annan uppmärksammat.

Den som har läst Drömbokhandeln och tycker att den är värd lite stötande och blötande ombedes höra av sig.