På tågresan genom Europa i våras såg jag och Jenny F affischer för den franska filmen Les intouchables, utkommen förra året, och våra bekanta i två av länderna vi besökte nämnde oberoende av varandra att det var en riktigt sevärd film.

Tillbaka i Stockholm började jag kolla upp om jag missat den på svenska biografer eller om den var på väg, eller om jag skulle kunna få tag i den på något annat sätt. Eftersom jag inte såg en skymt av den någonstans på svensk mark twittrade jag till SF och frågade om saken. Ingen i Sverige har köpt in den, fick jag veta. Synd, svarade jag, den verkar vara väldigt omtyckt. Några veckor senare twittrade de till mig igen och sa att den blivit inköpt, och nu är min fem månader långa väntan över. I går hade filmen premiär under namnet En oväntad vänskap och jag och Jenny såg dagens sista av en lång rad föreställningar på Stockholmsbiograferna, 21.30 på Filmstaden Söder.

Med tanke på filmens popularitet världen över hade det varit ett märkligt val att låta den svenska biopubliken gå miste om den. De allra, allra flesta pratar om den i positiva ordalag, historien om den handikappade förmögne mannen som väljer den kriminellt belastade förortskillen som personlig assistent. Dessutom ska det ha hänt på riktigt.

Den som behöver ytterligare argument för att gå och se den kan läsa ”Ten Reasons You’ll Love ‘The Intouchables’”.

Det är väl någon dryg vecka sedan premiären, men Palme-filmen tar fortfarande upp en del mediautrymme, som ledarsidan i gårdagens Svenskan. Den texten, precis som andra uttalanden jag hört och läst, har en kritisk ton som jag inte riktigt förstår. I det här fallet menar författaren dels att filmen inte kommer med något nytt och dels att ”politiken och personen är mer komplex” än vad filmen visar. Då undrar jag om en film om en mycket välkänd 1900-talspolitiker måste avslöja hittills okända fakta för att vara intressant, om inte grepp, perspektiv och val av källor kan vara spännande nog, och så undrar jag också vem som på allvar tror att en film kan täcka in flera decenniers politiska historia samt ett människoliv i sin fulla komplexitet.

Med andra ord – jag tyckte filmen var bra. Den hade en god balans mellan TV-material, både svenskt och utländskt, privata hemmafilmer och nygjorda intervjuer med människor som på olika sätt stod Olof Palme nära, och resultatet blev ett hjälteporträtt med smärre inslag av dåliga sidor och misslyckanden. Det är helt okej, det är så man gör när man minns människor som gått ur tiden, fokuserar på pluskontot.

Jag och Jenny F såg filmen på Grand, en märklig metaeffekt med tanke på Olof Palmes sista timmar i livet, och därifrån gick vi längs Sveavägen till Adolf Fredriks kyrka och Palmes grav. Historien kom nära.