DCVI Läsecirkel på Sture: En dåres försvarstal

image
I går diskuterades En dåres försvarstal över te, shortbread och chokladbitar i Sture biblioteks soffhörna. Att prata om den som ett skönlitterärt verk var i princip omöjligt, trots att August Strindberg själv genomgående kallar den sin ”roman” om äktenskapet mellan Axel (August) och Maria (Siri). I korta drag blir Axel, som arbetar på Kungliga biblioteket men vill slå igenom som dramatiker, bekant med Maria, en ung och vacker friherrinna, och hennes man. Axel börjar snart beundra Maria på avstånd, sedan idolisera henne och hennes skönhet. Så småningom blir ömsesidiga känslor uppenbara och affären utvecklas i rask takt – de börjar träffas på tu man hand, Maria skiljer sig, hon och Axel gifter sig, de får barn och Axel hjälper Maria göra karriär som skådespelerska, samtidigt som han producerar och publicerar sina litterära verk.

Men så snart Maria berättat för sin make friherren att hon kommer att lämna honom och relationen med Axel inte längre är förbjuden är också magin borta. Den ena partnern retar gallfeber på den andra och tvärtom.

Av en tillfällighet fick jag samma dag låna ett skört och välläst exemplar av Handbok öfver Stockholm för resande från 1886, samtida med romanen. Bland mycket annat finns där uppslagsordet ”Kalas”, där man kan läsa en skämtsam beskrivning av hur ett typiskt stockholmskalas går till. Det är gott om bjudningar i En dåres försvarstal och som avslutning på läsecirkeln läste jag upp det här stycket:

Då gästerna ätit, taga de afsked. Men innan de gå, så försäkra de att de haft ”rysligt roligt” eller ”tillbringat en särdeles angenäm afton”. Damerna småle så sött åt fru X. och hon småler lika sött tillbaka. Och herrarne slå ihop klackarne och bocka sig. De hyggligaste tala icke illa om fru X. och hennes ”tillställning” förrän de kommit ut ur huset men de andra genera sig icke att börja prata redan i tamburen. Lyckligtvis hör fru X. dem icke. Så godt är det! Snörlifvet har pinat henne hela aftonen; nu löses det upp. Gråtande dignar hon ned på en soffa och bedyrar ”att aldrig, aldrig mer skall jag hålla ett kalas”.
Fjorton dagar derefter har hon ett igen, och fullt hus är det då med.

DXCIV Research under press

image
I förrgår blev jag uppringd av en journalist på Mitt i Östermalm som ville ställa frågor om det program jag ska hålla i på Östermalms bibliotek 13 mars om hur man bodde i stadsdelen för hundra år sedan. ”Vad kommer du att prata om?” undrade han. ”Öh … Det vet jag inte …”, sa jag. Det vet jag fortfarande inte riktigt, men jag bad om en dags tidsfrist, skyndade iväg efter kvällens författarprogram på Sture bibliotek till Stadsbiblioteket där jag kom in strax före stängning och, när mina gamla kolleger försvann en efter en, snart hade hela huset för mig själv att gå runt och leta Östermalmsböcker i. Jag släpade hem några, läste på lite hastigt, skrev ner några rader och blev i går uppringd igen. Då svarade jag på frågorna genom att läsa upp det jag skrivit ner, men blev bombarderad med tusen följdfrågor. Kunskaperna tog snart slut. Jag kunde inte berätta så mycket om specifika byggnader från en specifik tidsperiod, bakgrunden till den nya stadsplaneringen under 1800-talets slut och ”hur man levde” på Östermalm för hundra år sedan. Dessutom var jag rädd att det jag faktiskt sa inte skulle vara helt verklighetsförankrat.

I dag kom en fotograf från ”Mitt i” och tog några bilder av mig på och utanför Östermalms bibliotek, och jag hade bett att få komplettera med några intervjusvar mailledes under dagen. Men dagen gick fort, med morgonmöte och pass i informationsdisken, med avbrott för fotografering, och sent under eftermiddagen plockade jag fram bok efter bok och bläddrade efter relevanta uppgifter. För att även hinna komma till kvällens hemgruppssamling i tid fick jag till slut skriva ihop några svar utifrån det jag råkat hitta, vilket blev lite vagt svammel om stadsplaneraren Albert Lindhagens generalplan för Stockholm från 1866 och befolkningsexplosionen under samma tid med därpå följande osundhet och nöd, sedan lite rikemansskvaller, om familjerna som hade råd att flytta in på sprillans nya Strandvägen, och slutligen lite kvinnligt mode i form av den då superheta turnyren, den påbyggda, utstående bakdel man skulle ha under klänningen.

Jag hoppas det var läsbart. Och att det jag skrev hade hjälplig sanningshalt. Och att det inte kom fram efter att artikeln redan blivit klar.

DXCIII Teaser: Franskspråkigt i fokus på Sture bibliotek

I morse blev det äntligen av, ett möte på Sture bibliotek med översättaren Magdalena Sørensen. Tysk litteratur gillar vi på Sture, och italiensk ska vi snart uppmärksamma, men den från fransktalande delar av världen har inte fått samma särbehandling. Vi kommer snart att ändra på det. Magdalena är främst specialiserad på den franskkanadensiska litteraturen, men vet också en del om exempelvis den franska, och vi vill gärna att hon både kommer och tipsar om intressanta böcker och berättar om översättarens våndor och glädjeämnen, sannolikt vid olika tillfällen. Och då vill vi att du är på plats. Håll utkik på Sture biblioteks Facebook-sida!

DXCI För mycket gammalt på Gamla stans bibliotek

Det börjar hända saker på Gamla stans bibliotek. Från och med i dag är det mer verkstad än snack. Bord bärs runt, böcker likaså. Tomma pärmar och obsoleta informationsblad slängs. Vi har lika många starka viljor som deltagare i gruppen, men arbetet går framåt.

Det blir en spännande vår. I morgon kommer jag att ha träningsverk.

DLXXXV Dagens biblioteksbesökardialog

En kille och en tjej, kanske runt 20, är på väg upp i trappan till Sture bibliotek. Är man vid informationsdisken hör man tydligt allt som sägs i trappan.

Killen: Här har jag aldrig varit.
Tjejen: Nej, varför skulle man ha varit det …
Killen: [Kompis namn] har det, hon har en tygpåse härifrån.

De kommer upp för trappan, en i taget.

Jag: Hej!
Killen: Hej!
Jag: Hej!
Tjejen: Hej!

De går bort en bit, mot bokväggen.

Killen: Vad grymt!
Tjejen: Ja, verkligen!

De tittar runt en stund och går sedan ner för trappan igen.

Killen: Jag känner mig som en ny människa!

DLXXXIV Arkitekturkunskap på besök

image
I går ägde gästspelet rum, då tre personer – hela personalen – från Arkitekturmuseets bibliotek fanns på Sture bibliotek och höll en väldigt inspirerande presentation. Hos dem har man tillgång till böcker, tidskrifter, databaser och expertis på arkitektur, allt från boendemiljöer till extrema sportarenor. Vi fick se många intressanta bilder och bläddra i utvalt aktuellt material. Eftersom betydligt fler än gårdagens lilla publik bör få höra dessa entusiaster lutar det åt en repris efter sommaren. Missa inte!

Vi som satt och lyssnade fick varsin påse med museets aktuella program och ett exemplar av Arkitekturmuseets tidning nummer 9 med rubriken ”Arkitektur är personligt”, som kan läsas i sin helhet här. Numret beskrivs på följande sätt: ”Den här gången vill vi förmedla ett urval av alla fascinerande historier som gömmer sig i våra samlingar. Vi vill väcka ett intresse att botanisera vidare i vår unika skattkammare och att fler okända historier blir berättade för en bredare publik.” Det sammanfattar ganska precis gästspelets syfte, även om vi fokuserade speciellt på museets bibliotek.

Men självklart behöver man inte vänta till efter sommaren om man är nyfiken på material som rör arkitektur. Ta en tur till Skeppsholmen – en vardagseftermiddag måste det vara – och besök Arkitekturmuseets bibliotek, där man alldeles säkert kan få en grundlig presentation på plats.

DLXXVIII Nedslag på Östermalmsbibblan

Arbetsdagsdokumentationen fortsätter. I dag har jag varit på Östermalms bibliotek.


Här är dagens schema.


Personalens skrivare/kopiator/scanner.


En semla i dag också. Tack, kollegan Gunnar!


Dagens gladaste unge var han som fick den här boken när han sa att han ville läsa om ridning. ”Den här blir jättebra”, sa han viktigt och med eftertryck.

Jag önskar att jag också hade en bild på dagens gladaste gamla tant, Ulla, som är med i Östermalms biblioteks talbokscirkel. Hon stod länge och pratade med två av mina kolleger, bland mycket annat om en finurlig liten apparat som man kunde ladda med talböcker, och även läsa in muntliga anteckningar i, och vars batterier håller länge. Hade hon en sådan skulle hon slippa ta med sig en Daisy-spelare i ryggsäcken (en ofta skrymmande spelare som används till talboks-cd-rom-skivorna som kallas Daisy-skivor) när hon reser med långfärdsbuss. Strax innan hon skulle gå berättade hon att hon haft problem med tvättmaskinen tidigare under dagen och blivit på så dåligt humör, men nu var hon uppmuntrad. Och som slutkläm sa en av kollegerna att Ulla hade en fin kappa. ”Det är vintage!” sa Ulla och strålade. ”Fyrtio år gammal!”