En av dagens många höjdpunkter var när vi här i Gündlingen (nu vet vi var vi är) följde med Victoria till en äldre man i grannskapet som odlar och säljer sparris. Men det är dåligt sparrisår i år och det var inte säkert att han skulle ha något kvar åt oss. När Victoria frågade sa han att den tyvärr var slut, men så visade det sig att han ändå hade en hink med extra taniga exemplar. Dem stoppade han i en påse åt oss och vi behövde inte betala. De taniga var med svenska mått lite smalare än vanligt, de normalstora han sålde, och hade några reserverade att visa, var gigantiska.

Efter diverse utflykter under dagen skulle vi äta vår sparrismiddag med Maultasche (fyllda pastaknyten) och hollandaisesås. Victoria stod vid diskbänken och skalade sparrisar och jag och Jenny hade egna buntar på köksbordet. Katten Momo låg i mitt knä under tiden. Och det var all möda värt, sällan har jag smakat så god – och lokalproducerad – sparris, och aldrig någonsin har jag ätit så många samtidigt. Att det just då utanför fönstret visade sig en klar, hel regnbåge gjorde middagen ännu mer överjordisk.