MCDLXV Bilder från Afrika

Tänk att det skulle dröja till resans årsdag innan jag blev klar med urval och sortering. Nu finns i alla fall bilderna från Sydafrika, Swaziland och Moçambique att beskåda på Flickr.

Men att se och pyssla med dem med jämna mellanrum har jag inte haft något emot alls. Barnhemsbarn, pastorer, studenter, en bibliotekarie, sjungande serveringspersonal, marknadsbesökare, bokhandlare, och förstås resesällskapet och de missionärer vi besökte, och växterna, djuren, bebyggelsen, trafiken – allt vill jag hålla kvar i minnet.

MCDL Mintte

På våren 1995 började jag dricka mintte.

För att ta det från allra första början – 1994 startade ett samarbete mellan min gymnasieskola i Norrköping och en gymnasieskola i Riga. På båda skolorna fanns undervisning i miljövårdsteknik och vi som läste det ämnet skulle ha ett utbyte med varandra, vilket började med att en grupp lettiska elever kom över till oss. 90-talet var en annan tid i Lettland. Jag minns samlingar vi var på inför utbytet, där våra lärare tipsade om vad vi kunde ge våra gäster i present, och det var inte Marabou Mjölkchoklad, utan saker som kaffebryggare och hygienartiklar.

Den lettiska tjej som jag och min familj blev tilldelad hette Sandra, som jag. Vi bodde i ett hus på landet, tre mil utanför Norrköping, och i bilen på väg hem den första kvällen passerade vi ett fält där det stod en älg. Trots att den befann sig närmare skogskanten än vägen syntes det tydligt hur stor den var, med imponerande krona, och vi frågade Sandra om det fanns älgar där hon bodde. För mig och min mamma var det en vardaglig syn, älgar och rådjur rörde sig jämt på fälten, men Sandra skakade storögt på huvudet.

Och det var bara första chocken. Hemma fick vi lite extra fin middag i köket och åt jordgubbar med grädde i vardagsrummet efteråt. Jag minns till och med att jordgubbarna låg i en tjusig glasskål. Det var gästanpassat, förstås, festligare än en vanlig vardagskväll, för Sandras skull. Under dagarna vi sedan tillbringade tillsammans hann vi gå lite på stan, där vi var inne på ställen som då nyöppnade Glitter – glittrande krimskrams från golv till tak – och Gottegrisen, som hade plockgodis i hela tre rum. Det var ingen ände på överflödet som jag och mina skolkompisar guidade runt våra gäster i.

Positivt i sammanhanget var Sandras förmåga att ta för sig, på ett bra sätt. Den där första kvällen tog hon glatt en andra portion vid middagsbordet innan någon annan av oss varken uppmuntrat till det eller lagt upp mer åt oss själva. En annan kväll slog hon sig självmant ner vid pianot i vardagsrummet och började spela och sjunga.

Året därpå var det dags för oss svenskar att resa till Riga, och Sandras familj – mamma, pappa, Sandra och hennes lillasyster – skulle förstås vara min värdfamilj. De bodde i ett hyreshus i utkanten av stan, dit man tog sig med trådbuss, och där det stank i trapphuset. Men lägenheten var det inget fel på alls, många tjocka mattor, kommer jag ihåg, och ganska mörkt möblemang. Den stora skillnaden jämfört med ett hus i Sverige var att de inte hade varmvatten alla dagar i veckan. En morgon tvättade jag håret i kallt vatten, och när de fick reda på det utbrast de att det ju inte var kallvattendag i dag! Det hade jag trott, så jag hade inte ens vridit på varmvattenkranen.

Förutom intressanta och ögonöppnande besök på gymnasieskolan, djurparken, en för mig nu helt okänd ruin med flera ställen var det kul att bara se sammanhållningen mellan de elever vi hälsade på. De verkade umgås mycket, och vi bjöds med. Jag hamnade hos en helt annan familj en kväll, där mamman bjöd på någon stark dryck som jag var tvungen att tacka nej till, även om det kändes hemskt obelevat.

Sandra pratade helt okej engelska, men inte resten av hennes familj. Särskilt som jag då och då fick höra ”ja, alltså, vi har det ju inte lika fint som ni i Sverige” försökte jag göra vad jag kunde för att bjuda på mig själv och visa att jag minst av allt ville ha ett von oben-perspektiv. Eftersom det, av språkskäl, var lite svårt att umgås obehindrat med någon annan än Sandra hemma hos familjen fick jag en kväll för mig att läsa högt för båda systrarna ur en barnbok på lettiska. Succé. De vek sig av skratt. Om jag vid andra tillfällen fick dem att känna sig obekväma, på grund av att jag betedde mig som en bortskämd person van vid en annan levnadsstandard, eller tvärtom, på grund av mina ihärdiga försök att visa uppskattning, vet jag inte. Jag hoppas inte det.

Det här utbytet satte djupa spår i mig. Till en liten del handlade faktiskt våra respektive besök om miljövårdsteknik, jag har ett vagt minne av att vi samlar prover och gör undersökningar på sjövatten någonstans i Norrköpingstrakten, men alla inblandade måste ha förstått att ett antal svenska och lettiska tonåringar som umgås i varandras hemstäder tar med sig helt andra saker från den erfarenheten. Det var inte första gången i livet jag fick chansen att byta kultur, men den här gången gjorde jag det mer eller mindre självständigt, även om min familj fanns med i värdrollen. Dessutom var jag i rätt ålder, ung och grön och hade mycket att lära om världen och samtidigt mogen nog att analysera mina upplevelser och tänka igenom mitt beteende. Det var med andra ord ett otroligt bra initiativ av vår skola och jag är tacksam att jag hade möjlighet att vara med, att alla familjer ställde upp och att lärarna arrangerade.

Den här nostalgiska tillbakablicken blev mycket längre än avsett, men jag har inte glömt att det handlade om mintte. En av de lettiska värdfamiljernas uppgifter var att förse oss svenska gäster med matsäck, och varje gång jag fick en matsäck, och även vid frukostarna, ingick mintte. Det hade en speciell doft och smak, och om jag minns rätt så tyckte jag just då att det var gott, även om det inte var något jag kastade mig över. Men efter själva resan har mintteets smak blandats med minnet av min värdfamiljs kök och utflykterna i Riga med omnejd, den vanliga processen som ligger bakom de smaker som så småningom blir de bästa man vet. Fortfarande väljer jag ofta mintte, för att jag helt enkelt har lärt mig att tycka om det, men det händer att det lettiska teet – själva ursprunget till min minttefäbless – gör sig påmint. Som i eftermiddag. Både jag och kollegan hade konstaterat att allt gott te i Sturebibblans arbetsrum var slut och att de två sorter som återstod inte var några vi gillade. Att be den beställningsansvariga fixa nytt tar ett tag, och det te man får är i allmänhet okej, men inte särskilt märkvärdigt. Jag tog alltså itu med saken själv och gick och köpte tre paket. Eftersom jag betalade ur egen ficka var jag lite snål och valde de billigare märkena, men åtminstone lite roligare smaker. En av sorterna blev Garants örtte med pepparmynta, och när jag hällde på vattnet var doften på pricken. Jag var tillbaka i Riga.

MCDXIX Profiluppdatering pågår

Ha ha! Det var länge sedan jag loggade in på Virtual Tourist och det var länge sedan jag såg ut så där. Om jag minns rätt är bilden tagen i Limerick, där jag hälsade på min körkompis Annelie. Möjligtvis befinner vi oss på stället där vi åt något som kallades ”Death by Chocolate”.

På tal om choklad nämnde jag filmen Chocolat när jag kort innan den här resan var hos frisören. Jag tyckte att Juliette Binoche hade så fin frisyr i den. Likheten blev minimal.

MCCCXXX Minnen från Sydafrika

Återträff sju månader efter Sydafrikaresan. Vilka sköningar det var man reste med. Värdar var Stig, Karin, Inger och Raimo i Korskyrkan i Uppsala, där vi fikade längs ett våldsamt tjattrigt långbord – själv hade jag inte sett någon av de närvarande sedan i mars – och sedan tittade på film och bilder. Det blev min tur att visa bilder först på slutet och då hade vi sett så många att jag struntade i min bildsamling helt och hållet och istället bara tog fram några korta mobilfilmer, som bland annat visade typiskt beteende ombord på vår buss, svensk sång, sydafrikansk sång och insekter. De gjorde succé. Högst skrattade tvillingarna Ros-Marie och Britt-Marie, som syns ovan.

Eftersom jag störtgillar typiska pensionärsreseinslag tyckte jag att det var ett strålande arrangemang att från besöket på den indiska restaurangen på S:t Olofsgatan gå till domkyrkan, där en guide väntade på oss. Eftersom jag uppskattade pensionärsaktiviteter redan under studietiden har jag förstås diverse domkyrkovisningar bakom mig, men mycket hade jag glömt och en del var faktiskt nytt, som orgeln som kom till för några år sedan.

De flesta av de drygt tjugo i gruppen stannar till i morgon och medverkar i gudstjänsten i Korskyrkan, men jag ska till min egen Korskyrka och tog tåget hem under kvällen. Just i dag var det kampanjpriser på förstaklassbiljetter, vilket gjorde att jag både åkte extra billigt och extra bekvämt. Sannolikt var det första och sista gången jag beträdde förstaklassvagnen på Uppsalapendeln för att resa i knappt 40 minuter, men å andra sidan har jag ju nu upplevt den lite rymligare, lite fräschare miljön …

MCCCXXV Hemresan vi aldrig glömmer

Så här efter två trygga dagar på hemmaplan känner jag mig mogen att redogöra för sista dagen på min och Lenas Köpenhamnsresa i helgen som gick. Dagen började bra och gick sedan katastrofalt fel, men vi hade ganska roligt mot slutet ändå.

Efter hotellfrukost bland svenskar och amerikaner tog vi buss 1A mot Churchillparken och St Alban’s Church, en anglikansk, engelskspråkig kyrka. Promenaden sista biten var dimmig och fin och vi var i tillräckligt god tid för att kolla in monumentet intill med en rad bångstyriga oxar högst upp i en stor fontän, en scen ur någon mytologisk berättelse som Marie återgav när vi gick där med henne häromåret, men som vi inte kom ihåg så mycket av.

När klockan närmade sig halv elva och vi gick mot kyrkans ingång stod en av prästerna och någon av församlingsmedlemmarna som en välkomstkommitté i dörren och var så där trivsamt brittiska så att man kände sig ganska hemma på en gång, kyrksalen höll så smått på att fyllas och vi valde bra platser långt fram. Predikan utgick ifrån Lukas liv och verk som evangelieförfattare och läkare och handlade om helande och upprättelse i stort. Bra grejer. Kören sjöng vackert, vi stod, satt och knäföll om vartannat och hörde mest brittisk och lite amerikansk engelska omkring oss. Efteråt skulle det vanligtvis ha erbjudits ”refreshments”, men just den här dagen var de alltför upptagna med att förbereda för ett eftermiddagsevenemang i kyrkan, då drottningen skulle närvara. Den präst som predikade erkände att han hade blivit lite väl upptrissad av evenemanget och att han frågat kören om de såg fram emot att sjunga för drottningen, varpå en körmedlem påmint honom att deras repertoar alltid vänder sig till Gud. Visst ja, sa prästen. Så är det.

Från St Alban’s Church promenerade vi till Sømods bolcher igen för att köpa mer hårda karameller, gick sedan vidare till Illum och dess choklad- respektive ostdisk och satte oss sedan på La Glace och åt varsin tårtbit. (Det var också en repris – vi åt La Glace-tårta redan på fredagen, men orkade inte stå i den då jättelånga kön för att få bord inne på caféet, utan fick tårtbitarna i en låda och fikade på hotellet.)

Därefter återstod bara en matbit innan vi skulle ta tåget hem. Självklart valde vi att äta på vårt stamlokus Kaffí. Vi beställde av samma, nu flinande, kille bakom disken, satte oss vid samma bord, satte i våra mobilladdare och åt varsin macka. När jag besökte damrummet noterade jag att mitt konstverk på den ritbara väggen från dagen innan hade kompletterats med en kommentar, vilket jag tog en bild på och visade Lena. ”Jaså, var det du som ritat?”, sa hon. ”Det var jag som skrev!”

Vi mumsade vidare i godan ro, tills jag fick en obehaglig tanke. Den där tågtiden vi utgått ifrån, stämde den verkligen? Bäst att kolla sms:et igen. Jo, klockslaget stämde – men det gällde tåget från Malmö! Och när skulle Öresundståget till Malmö från Köpenhamn gå? Om tio minuter. Vi var på andra sidan stan och hade inte en chans. Den fars som därefter utbröt hade mycket att göra med vår oförmåga att tänka klart tillräckligt fort.

I panik betalade vi och började skynda iväg i riktning mot hotellet, som låg 25 minuter bort. Skulle en taxi hjälpa? Jag sprang efter tjugo meter tillbaka in på Kaffí, överföll den stackars killen som hade satt sig för att äta lite själv, övergick från den skandinaviska vi kommunicerat på till engelska och frågade om han kunde hjälpa oss med att ringa en taxi, eftersom vi höll på att missa tåget. Han tryckte snabbt in något på mobilen, lyssnade till en röst och sa att en taxi nu var på väg.

Nu kunde vi inte göra mer än att stå utanför caféet och trampa. Killen kom ut för att röka och gjorde sitt bästa för att få oss på gott humör, marknadsförde poetiskt Köpenhamn i oktoberskrud, där han tyckte att vi gott kunde vistas en extra dag, och om vi ändå valde att resa därifrån föreslog han att vi kunde försöka komma ikapp tåget vid flygplatsen. Men taxin tog väldigt god tid på sig, tyckte han, med tanke på att det var lugn söndagseftermiddag. Han ringde och kollade, och skymtade också en taxi som mycket väl kunde vara vår, men som inte hittade in på den lilla svårfunna Islands Brygge-gata där vi stod.

Till slut kom bilen, vi tackade Kaffí-killen snabbt men hjärtligt på något språk och sprang fram mot varsin sida av baksätet. Istället för att direkt be taxin köra till Hotel Ansgar, där vi skulle hämta bagaget, började jag berätta hela storyn för taxichauffören, men så småningom framkom det väl vart vi ville. Taxin väntade medan vi hämtade bagaget och satte sedan av mot flygplatsen. Tiden gick. Skulle vi be honom köra ända till Malmö, undrade Lena, men nja, tyckte jag (mitt nöt), vi hade nog en chans att hinna ifatt Öresundståget.

Vi missade det. Upp igen från perrongen till entrén och in i första bästa taxi. Mot Malmö and step on it! Vi eldade på chauffören med vår stress och stirrade på gps:en som visade samma ankomsttid som vårt tågs avgångstid – 16.41. Skärmen visade också rött under större delen av färden, eftersom vi överskred hastighetsbegränsningen. Den räknade ner till 16.40. Sedan kom vi fram till bommarna på Öresundsbron. Föraren körde in i en av filerna och väntade på att bommen skulle fällas upp, men inget hände, han backade och försökte igen och backade en gång till, varpå en vakt dök upp. Hon gick in i kuren vid bommen och bad att få se den dosa som satt i framrutan och som skulle få bommen att öppnas automatiskt. Något var fel med den där dosan. Föraren fick en föreläsning om hur det skulle vara, han skulle prata med sin arbetsledare och så vidare och så vidare och så vidare och okej då, hon kunde öppna bommen manuellt den här gången, men bara den här gången. Vi åkte vidare. Jag ringde SJ och fick spårinformation. Det gick långsamt mellan alla hundra trafikljus fram till stationen. Vi var framme vid spåret 16.43.

En blick på skärmen med kommande avgångar – det skulle faktiskt gå ett annat tåg mot Stockholm ganska snart, så vi ramlade bort till kassorna för att se om vi kunde köpa biljetter. Till saken hör att vi redan från början var ganska sura på Veolia, vars avgång vi råkat hamna på, och som gett oss platser i andra klass trots att vi på SJ:s sida bockat för första klass, något vi brukar lyxa till det med när vi bokar våra billigast möjliga Köpenhamnsbiljetter vid släppet tre månader i förväg, då även förstaklassbiljetterna har bra priser. Till råga på allt var det banarbete just den här helgen och Veolia hade valt att, till skillnad från SJ, inte sätta in bussar sista sträckan utan istället ta en omväg som plussade på två timmar på resan. I biljettkassan möttes vi av en trevlig SJ-dam som blev vår stressterapeut i tio minuter eller så. Hon började med att kolla upp den avgång vi sett på skärmen, konstaterade att det fanns summa två andraklassbiljetter kvar, dyra som stryk, bokade dem och sa att vi nu hade garderat oss och i lugn och ro kunde titta på andra alternativ. Det visade sig att det även så sent på eftermiddagen fanns hela tre tåg till Stockholm kvar under dagen. Ett av dem skulle gå 19.11 och då skulle vi, med bytet till buss i Södertälje, vara framme 00.10, två minuter efter det att Veolias tåg skulle komma fram. På det här tåget fanns något billigare biljetter att tillgå – i första klass! Vi slog till på stört.

Direkt efter att vi kommit ut från den lilla biljetthallen såg jag Espresso House-loggan som en hägring i fjärran och vi stapplade dit, beställde varsin latte macchiato och boade in oss med all packning vid ett bord i ett slags burspråk med soffa i en halvmåne. Det gick inte att sluta skratta. Vilken hysterisk tur från Islands Brygge till Malmö Central. På väg till toaletterna fick jag syn på ytterligare en hägring – Starbucks! Vi kan inte få nog av Starbucks. Nu när vi hade så gott om tid kändes det helt naturligt att fika klart på det fik där vi befann oss och sedan köpa Starbucks-fika att ta med på tåget.

Om taxin hade hittat gatan på Islands Brygge på en gång … Om dosan i framrutan hade fungerat … Om vi bett den första taxin korsa bron … Så hade vi sparat en massa pengar, men inte lustfyllt brett ut oss i våra förstaklassäten med varsin laptop, när vi inte var borta i änden av vagnen för att hämta te och frukt. På bussen från Södertälje satt vi allra längst fram, utmattade och fnittriga, och utbrast mellan skrattattackerna: ”Vi hatar Veolia. Vi älskar SJ!” (Observera att ingen av oss någonsin rest med Veolia.)

MCCCXXIII En hel dag i Köpenhamn

Köpenhamnslördag. Jag och Lena åker förstås inte till Köpenhamn utan att träffa vår gemensamma vän Marie, just nu extra stor. Den här gången blev mötesplatsen Café Alma, som jag inte minns hur jag fick nys om, men där jag varit tidigare och ätit en väldigt fin, vällagad brunch, som nu fick fungera som lunch. Till Maries kommande dotter hade vi med en liten filt och inte en bok, som Lena också tittat på vid presentshoppingen, men ämnet ledde oss in på vårt kanske vanligaste samtalsämne, nämligen svenska barnboksförfattare och deras verk, klassiska både i Sverige och Danmark.

Efteråt tog jag och Lena en runda på en mataffär i närheten, där vi köpte grönglänsande chokladtomtar med After Eight-smak, bland annat, och sedan en hyfsat lång promenad kring Stadsgraven, en vattensamling mellan Christianshavn och Amager. Därmed hade vi jobbat upp tillräckligt mycket aptit för att äta igen, för säkerhets skull på Kaffí, stället där vi ätit frukost strax innan brunchen. Nu visste vi ju att det var gott och trevligt, det fanns en fräsch toalett, våra telefoner hade det trådlösa nätverkets lösenord i minnet och vi hade kollat upp ett eluttag med förlängningssladd som nådde vårt bord och gjorde att vi båda kunde ladda samtidigt. Potatissoppa blev det till middag.

Under tiden vi åt och surfade upptäckte vi att den operaföreställning vi skulle gå på på kvällen – premiär av Verdis Falstaff – skulle inledas med ett kort introduktionsföredrag en halvtimme innan. Det ville vi ju inte missa. Innan Marie fick sin nuvarande tjänst på Operan jobbade hon extra med att hålla sådana introduktioner, och ändå hade vi inte tänkt på det. Det komprimerade vårt schema en aning, men vi räknade ändå med att kunna få en stund att ladda om på hotellrummet. Nästa upptäckt var att Google-kartans promenadförslag inbegrep något slags färja och att en verklig promenad, på land, förstås skulle ta en extra stund. Det var bara att lägga in högsta växeln. Vi kom fram precis i tid, noterade att det varken var upplyst eller skyltat på vägen dit och att de gömt entrén väl för den som kom gående landvägen.

Vi förstod i alla fall en del av presentationen av Verdis liv, verket Falstaff och den uppsättning vi strax skulle ta del av. Lokalen var riktigt spektakulär, den klotrunda salongen, men kanske särskilt utrymmena runtomkring, och många av besökarna var uppklädda till tänderna. Det gillar jag.

Föreställningen var glammig, färgsprakande och farshumoristisk, och bara det faktum att den framfördes på italienska med danska övertexter var humor för oss. Titelrollen sjöngs för övrigt av en amerikan.

På väg ut funderade vi på hur vi skulle ta oss hem. Att vandra samma väg i beckmörkret var inte lockande – vi skulle behöva passera Stadsgraven igen – men vi hade heller inga kontanter till bussen. När vi följde med skocken som gick mot de väntande 9A-bussarna bestämde vi oss för att hastigt och lustigt ta reda på hur man köper sms-biljett och det gick vägen. Skönt. Bussen gick nästan ända fram till hotellet.

Vi avrundade med Skavlan på TV, norska och svenska textat på danska.

MCCCXXII En nästan hel dag i Köpenhamn

Tar en första liten frukost på Kaffí på Vestmannagade på Islands Brygge. Snart blir det nämligen brunch.

Jag och Lena tog tidigaste tåget från Stockholm i går (rävmasken är en present från Nike), gick i vanlig ordning av vid flygplatsen och fikade på Starbucks och åkte sedan vidare in till stan. Efter incheckning på hotellet åt vi på Wagamama vid Tivoli och började sedan en långpromenad i solskenet. Bäst att passa på, eftersom vädret skulle bli sämre. Första stoppet blev klassiska Sømods Bolcher, där vi köpte snygga och goda hårda karameller.

Ett varv runt sjön i Ørstedsparken och vidare mot populära nya saluhallskomplexet Torvehallerne, där målet var A Xoco, Anthon Bergs extra tjusiga chokladsortiment. Vi plockade på oss högvis av gamla favoriter och nya frestelser. Kanske var vi dagens bästa kunder.

Mellanlandning på hotellet och kvällsmacka på The Livingroom. Om man bortser från att man känner sig tio år för gammal är det ett ganska trivsamt ställe med sin vindlande källarvåning.

Nu laddar vi mobilerna lite här på Kaffí innan vi går vidare mot mer förtäring.

MCCCI London, Bristol, Bath

Nu förstår jag att ni är hemskt nyfikna på Englandsvistelsen under förra helgen, så här kommer en redogörelse.

Tidigt, tidigt på fredagsmorgonen gick planet till London och inte förrän kvart över två skulle jag ta tåget till Bristol, dit Korskyrkekompisen Maria S flyttade i början av året. Den goda marginalen var i princip bara till för att jag skulle hinna gå på Whole Foods Market på Kensington High Street. Jag kompenserade morgonens dyra Arlanda Express med att ta billiga långsambussen, som kör rakt igenom vartenda samhälle mellan Gatwick och London, och promenerade sedan från Victoria, via Hyde Park och Royal Albert Hall, hela vägen till Whole Foods Market. En sann shoppingfröjd, precis som vanligt. Ett paket te, en bit exklusiv kokosfudge och en mycket liten chokladkaka, men ingen ny flaska favoritlavendeltvål. Dumma terrorister. Om ni inte hade hittat på det här med flytande bomber, eller vad det nu är flygplatspersonalen ska förhindra, hade vi icketerrorister kunnat fortsätta frakta tvål i handbagaget, som förr i tiden.

Vidare promenad genom soliga, gröna och fridfulla Kensington Gardens bort till Paddington och Bristoltåget, där jag helt fräckt kickade bort en äldre farbror från min fönsterplats och kopplade upp mig för att facebooka lite. Pling! Mattias Boström, som bara några timmar tidigare föreläst om London-profilen Sherlock Holmes hos oss på Sturebibblan, skickade en hälsning och jag berättade glatt var jag befann mig i vår lilla, lilla värld, som man kan färdas över så snabbt. Tåget körde iväg. Pling! Brorsan skickade en hälsning, jag svarade och han kommenterade att meddelandet var ”sent from Reading, England”. Och så kunde han hålla mig uppdaterad om var jag var (vilket inte min Facebook-app talade om för mig). Nästa svar kom från Tilehurst, det därpå från Pangbourne.

I Bristol hämtade Maria mig i sin lilla röda bil som ser precis ut som den i Bourne-filmerna. Hur vet jag det, undrar ni nu, Bourne-filmerna är väl inte precis i min smak. Nej, det är de inte, men jag beställde en pilates-dvd från Lovefilm för några år sedan och när paketet kom fram låg första Bourne-filmen där i. Jag tittade innan jag skickade tillbaka den, när jag nu ändå hade den hemma. Undrade samtidigt om personen som beställt Bourne rev av ett pilatespass istället.

Vi stannade på en stor Sainsbury’s på hemvägen – jag älskar stora engelska mataffärer – och köpte tacoingredienser. Det var ju ändå fredag. Efter en promenad längs den fina kanalen, inklusive fotografering med ett inte fullt så charmigt svensexegäng, åt vi våra kycklingtacos och pratade till jättesent, vilket var en timme ännu mer jättesent för mig som gick på svensk tid och dessutom hade stigit upp vid fyrarycket. Den natten sov jag djupare än jag gjort på säkert ett år.

Och förutsättningarna var fenomenala. Jag hade mitt eget sovrum och eget badrum, och sängen var preparerad med morgonrock, tofflor och handdukar prydligt framlagda. Mobilalarmet stängde jag av i sömnen och sov någon timme till, men masade mig upp så småningom till den smarriga frukosten i köket. Vi åt yoghurt med massor av bär och svenska frukostmackor med hyvlad ost och satte sedan av med Bourne-bilen till dagens utflyktsmål – Bath.

Maria och jag är ungefär lika Jane Austen-bitna och det vackra, välbevarade Bath är en självklar plats att hänge sig åt beundrarbeteende och känna historiens vingslag. Förutom i Jane Austen Centers butik, på samma gata som familjen Austens bostad 1801-1806, öppnade vi plånböckerna i pryl- och designbutiken Bloomsbury (där jag köpte en necessär), på Laura Ashley (där jag köpte fyra necessärer, fast en av dem kan vara ett iPad-fodral) och på Kitchens (där jag frestades att köpa dyra kakmått, men nöjde mig med ett paket rektangulära muffinsformar). Dagens afternoon tea på The Royal Crescent Hotel var fullbokat, men Bea’s Vintage Tea Rooms var inget dåligt alternativ. Jag hade läst om det i det här blogginlägget och det var faktiskt ännu mer tilltalande i verkligheten.

Ytterligare en höjdpunkt, utöver allt detta, var besöket på The Fine Cheese Co. En favoritprodukt som jag hittat på Whole Foods Market, samt en enda gång på Hemköp på Birger Jarlsgatan, är smaksatta kex i fina askar, som jag hittills inte hade upptäckt att det står Bath på. Men här låg det alltså, The Fine Cheese Co. på Walcot Street i Bath. Maria köpte ost, jag köpte kex. Ljuvlig butik där jag hade kunnat bosätta mig länge.

Men det hade blivit dags att åka tillbaka till Bristol. Efter att ha parkerat på Marias plats i parkeringsgaraget och lämnat shoppingen i lägenheten gick vi ett par kvarter till Tesco för att köpa ingredienser till pizza, ett Tesco-besök som tog lite extra lång tid, eftersom jag fick för mig att säga att i enlighet med teorin att keso är muminfärs skulle mozzarellan vi just tagit ur en kyl kunna vara muminfilé. Maria bröt ihop och stod still på en fläck och skrattade väldigt, väldigt länge medan jag fortsatte att kika i hyllorna. Vi kom hem med en massa goda grejer, svängde ihop en pizza, satte oss framför TV:n och såg Övertalning, alltså filmatiseringen av Jane Austen-romanen med samma namn, där karaktärerna rör sig bland mycket bekanta byggnader i Bath. Det blev sent, vi såg ett inspelat avsnitt av riktigt roliga The Great British Bake Off, det blev ännu senare, jag gled ner till golvläge där Maria redan satt, och propsade på ett avsnitt till.

Söndag, hemresedag. Under fredagens Bristol-promenad var vi vid St Mary Redcliffe Parish Church, som då var stängd. Nu gick vi tillbaka och tittade in, vilket var extra kul med tanke på att jag håller på att läsa Harrys sång av Jeffrey Archer (hejdlöst klyschig, men lite charmig), om unge Harry Clifton som är solist i kören i St Mary Redcliffe på 20-talet. Vi stannade där så länge och tittade och pratade att det var det enda vi hann innan jag skulle med tåget. Planen var att jag skulle åka en timme senare, men det visade sig att expresståget ut till Gatwick var inställt under dagen, så jag bokade om biljetten för att ha tid att ta ett långsammare tåg. På Bristol Temple Meads tog jag så avsked av Maria, som uppmanade mig att komma tillbaka (jag är inte svårövertalad), och så tittade jag på utsikten i två timmar fram till Paddington. Promenaden från tågperrongen till rätt tunnelbaneperrong var oändlig, men jag var glad att mitt Oyster card, laddat med okänd summa, släppte in mig genom spärren, och även att jag hade den där extra timmen. När jag kom fram till Victoria var det en gigantisk folksamling som skulle på det tolv vagnar långa tåget mot Brighton via Gatwick, men allt gick bra, jag kom på den allra sista vagnen, stod som en sill bland alla andra resenärer med varierande mängd bagage och såg genom rutorna hur tåget rörde sig framåt i snigelfart. På Gatwick checkade jag in i automat, åt en thaisoppa på Pret, väntade på att gatenumret skulle komma upp på skärmen och var sedan allra först på plats, surfade på planet med Norwegians tröga uppkoppling, sprang mot Arlanda Express och hann precis med ett tåg, vilket gjorde att jag slapp vänta en extra halvtimme mitt i natten.

Tack, Maria, för en oslagbar helg!