Jag, Maria från Goethe-institutet och bibliotekskollegan AnnCharlotte hade ett högljutt, högkreativt möte på Sturekatten i eftermiddag och planerade vårt storslagna samarbete kring Berlinlitteratur i vår. Läsecirklar, föreläsningar, samtal av olika slag, om allt från Berlinturism till skönlitterärt översättningsarbete. Vi hoppas att allt går i lås. Det kommer att bli ruskigt roligt. Reklam kommer så fort vi vet vad vi ska göra reklam för.
Vi har bjudit in tre av våra stora favoriter till Sture bibliotek – anmäl dig bums! Måndagen 5 december, kl. 19.30. (Observera att julklappen på bilden inte har med programmet att göra. Den fick jag av min mor för ett par jular sedan.)
Uppdatering: Där var det visst ett felaktigt telefonnummer, och klickar man sig fram till hemsidan finns där ytterligare ett felaktigt telefonnummer. Detta ska justeras. Rätt nummer: 08-508 30 751. Tack, Anna!
Vad bilden föreställer? Jo, det här är Nera, en glad åttamånaders valp som fick trotsa hundförbudet en liten stund när hon var med matte Rose Lagercrantz på biblioteket. Nera var snabb, svårfotad, söt och sällskaplig och yrde runt så långt kopplet räckte medan Rose lämnade över två påsar sten. Det var bara en första deposition, ännu mer sten kommer att behövas till dottern Rebeckas krubba som ska byggas upp under nästa vecka inför invigningen första advent. Rebecka kom själv upp en stund senare med en av krubbfigurerna i keramik.
Skriv in i kalendern – söndagen 4 december, kl. 15.00 på Sture bibliotek. Berit är ett riktigt proffs.
Det är möjligt att jag har antytt det tidigare, men Sture bibliotek är ett grymt bibliotek och en grym arbetsplats. I dag var allt extra bra. En helt vanlig dag, men med ännu godare Espresso House-kaffe, ännu trevligare låntagare och ja, kanske till och med ännu bättre böcker i hyllorna.
Här är några slumpmässigt utvalda höjdpunkter.
Schweizerboll. Jag hör till de stamkunder på Espresso House som håller mig till dryck och en och annan yoghurt. Sötsakerna, åtminstone de flesta, faller mig inte riktigt i smaken. Ibland luras jag att testa en och annan nyhet, som när de nya chokladbollarna kom och jag valde att prova den med hackade nötter på, en så kallad schweizerboll. Inget vidare. Men! Jag är ganska förtjust i det fåniga namnet och får en kick varje gång jag befinner mig i den ände av biblioteket där man tydligt hör pratet nerifrån caféet och det kommer kunder och beställer kaffe och ”en schweizerboll”.
Konstvisning. Någon timme före stängning kom killen som står bakom verken i vår aktuella utställning, ”Hemmet”. Han hade med sig två polare och visade inte bara sina bilder utan svarade också på deras frågor om biblioteket. Det är så man får nya besökare. Mun-till-mun-metoden är den billigaste och bästa marknadsföringen.
Mobilbild. Apropå konstnärer mailade Emma Virke, en av bibliotekets huskonstnärer, i dag och frågade om hon får använda en bild jag tagit av henne till en webbsida om en kommande konstjulmarknad (eller något i den stilen). Det är den här bilden, minus nödutgångsskylten vid huvudet, den hade hon klokt nog redigerat bort. Självklart får hon använda den. Man ska inte underskatta hastigt tagna mobilbilder!
Oui. Jag tycker det låter så fejkat när fransmän och fransyskor svarar ”oui” i filmer där det i övrigt pratas engelska eller svenska eller något annat språk, men just så gjorde damen som jag visade PressDisplay för i dag. Hon såg att en annan besökare satt och läste en fransk dagstidning på den ena PressDisplay-skärmen och gick fram till honom och frågade om saken – på franska, så jag förstod inte exakt vad de pratade om, men det slutade med att han överlämnade platsen åt henne. Och därefter vinkade hon alltså till sig mig och ställde frågor med sjungande brytning och många ”aaahhh!” och ”oui”. (Ännu roligare var det när jag hade PressDisplay-kurs med en 89-årig dam för en vecka sedan. Precis som fransyskan hade hon lite svårt för det här med att navigera runt på tidningssidor med musen, men hon saknade inte erfarenhet av datorer. Runt 1985, berättade hon, fick de sin första dator på Fysikum, där hon jobbade. Alla ville använda datorn, och forskarna hade första tjing, så det var bara att lämna över den.)
Söndag på Sture bibliotek. Det är lugnt och fridfullt – en handfull besökare åt gången kommer och går, ett par använder datorer, några sitter och läser, far och son tipsar varandra om böcker – i fullständig kontrast mot gårdagen, då huset var fullt en timme innan vi öppnade. Tiffany från The English Bookshop hade halloweenaktiviteter från klockan elva, då barn i blandade åldrar och deras föräldrar knåpade ihop masker, ritade på pumpor, gjorde spöken av bomull och servetter, byggde ihop pappersskelett, hade högläsning och åt candy corn, popcorn och hembakta marängspöken. När de var klara sopade vi popcornsmulor och möblerade om så snabbt det gick inför nästa program, som var läskiga lästips för vuxna. Vi var väldigt sena med marknadsföringen, så det blev bara jag och tre till som satt och hörde gamla skrönor om Dracula och Frankenstein och mer moderna berättelser i samma kategori, vilket var mysigt men synd, Tiffany är så bra och värd att lyssna på, och bjuder dessutom på hembakta brownies. Snart kommer hon tillbaka med fler boktips inför julklappsinköpen, och då hoppas vi på stor publik.
Men dagens mer normala verksamhet har förstås också bjudit på några höjdpunkter. Som när det plötsligt hördes ett lätt skramlande från trappan upp till biblioteket. En kvinnoröst utropade: ”Men älskling! Halkade du! Lilla hjärtat … Blev du rädd?” Och fortsatte så hela vägen upp. Jag väntade mig barngråt, men hörde ingenting, bara ett litet klapprande, och så kom de upp – matte och vit- och svartfläckig hund. Hunden viftade ivrigt på svansen och verkade inte särskilt rädd för någonting. Tills den blev fastknuten i trappräcket medan matte återlämnade böcker, strax utanför hundens synfält. Då uttryckte den genast sin oro. ”Wooo-ooo-ooo!” Vi hade kunnat ha med honom eller henne som specialeffekt under gårdagen.
Men bäst, som så ofta, var när vår japanska stammis kom och ville låna en dator och skänka oss dagens Svenskan, en äldre, rar herre som bryter lite roligt. Efter en stund viskropade han bortifrån datorn och undrade om jag hade tid en sekund. Han ville nämligen väldigt gärna visa en bild på honom och kronprinsessan, som han träffat på ett seminarium han var inbjuden till. ”Vi pratade i flera minuter!”, berättade japanen glatt, och det hade varit så trevligt och avslappnat, så när någon skulle ta en bild av dem tyckte han att det var helt naturligt att han la en arm om hennes axlar. Först efteråt hade han kommit att tänka på att det kanske var en suspekt manöver, omringad som prinsessan var av livvakter. Men han var väldigt nöjd med den där bilden.
Ett bibliotek (Sturebibblan) som sitter ihop med ett café (Espresso House). Så genialiskt, så hopplöst frestande. Det kanske bästa och sämsta med vår arbetsmiljö.
På Sture biblioteks Facebook-sida har jag påbörjat en lista över skäl att besöka oss och ta del av våra tjänster. Jag tror nämligen att ganska få, både av icke-besökare och de som kommer regelbundet, känner till allt man kan använda biblioteket till. Bibliotekens service är till för alla och inbegriper massor av delar, från skönlitteratur till uppkoppling till nedladdning till föreläsningar till dvd-filmer till läromedel till diktsamlingar till bibliotekariernas kompetens. Och mycket annat. Det allra mesta är gratis. Bibliotekskortet är det förmånligaste i hela din plånbok.
Har städat och organiserat om i några timmar. Beundrar bokhyllan över en kopp kaffe. Och välkomnar alla lässugna till Sture bibliotek – här finns fantastiskt mycket intressant litteratur!
Det är alltid de mest oväntade bevisen på uppskattning som är de mest effektiva. I dag fick jag en liten ask med finchoklad som tack för att jag tog mig an dokumentationsjobb för ett annat projekt än mitt eget i somras. Och då ingick det trots allt i mina arbetsuppgifter att rycka in där jag behövdes när mitt projekt inte krävde alla veckans timmar. Chokladasken gjorde hela min dag.
Theomis 