Föräldrarna har USA-besök och planen var att äta glass och titta på utsikten uppe vid Fåfängan. Någon glass hade caféet tyvärr inte fått än, vädret var genomgrått och framför utsikten hade någon parkerat världens största färja, men annars var det trevligt.
Inser först nu när jag kommit hem att det är schlagerfestivalkväll, musiken dunkar genom väggen från grannarna (och det säger jag utan minsta syrlighet, eftersom jag hör till dem som har väldigt beskedliga grannar och mest tycker det är charmigt när det låter lite).
Istället blev det som sagt fika i Nacka, och vilket fika. Vi var ett tiotal personer som bjöds på chokladmoussetårta, chokladsnittar, hallongrottor, bullar och ett digert utbud av Fortnum & Mason-te. Maria, värdinnan, nämnde att hon var väldigt sugen på att baka och fylla Korskyrkans frys med chokladsnittar, eftersom de som serveras vid kyrkkaffet på söndagarna är fabriksbakade och inte smakar någonting. Jag erbjöd mig genast att vara med, har man fått smak för äkta vara går det inte att gå tillbaka.
Har inte någon större lust att slå på TV:n och hoppa in mitt i festivalen, så jag nöjer mig med att följa tävlingen på dn.se, som uppdaterar väldigt frekvent.
Trodde jag hade badat bort all brunsåsdoft, men jag tycker jag känner den än. Den måste sätta sig i porerna. Men det får det väl vara värt, gästerna som serverades köttbullar, potatis, sås, sylt och annat på Korskyrkans hemlöslunch var glada och nöjda, en av dem tilldelade oss till och med ”arton Nobelpris i guld”.
Nu vid Slussen, på väg till Nacka. Det ska finnas fika där. Har rotat fram ett kikarfodral som har tillhört någon gammal släkting. Det kändes helt rätt som handväska under mitten och slutet av nittiotalet och kändes i dag rätt igen.
Om mindre än en timme slår vi upp dörrarna till lunchserveringen för hemlösa i Korskyrkan. Själv vispar jag brunsås för brinnande livet.
Det bästa med att vara vuxen är att man kan bestämma att man tittar in på ett fik och äter sötsaker (Hilma Sofia) innan man går vidare och äter mat (Wagamama).
Jag trodde inte att det skulle dröja så länge innan jag testade Sveriges första Wagamama, som öppnade i oktober. Juicen på äpple och lime är en gammal favorit och den smakar lika bra på Klarabergsviadukten 65 som den gör i London (man ska inte bli avskräckt av den grågröna färgen). Nudelrätten Chicken Kare Lomen var också god, men jag hakade upp mig lite på de torkade räkorna som enligt menyn simmade runt där i soppan, visserligen krossade till oigenkännlighet, men ändå. Jag är lite kinkig när det gäller skaldjur.
Tittar på klassiska Annie från 1981 hemma hos Anna. Men just nu har vi tagit en paus. Damrumsbesök? Koka mer te? Nej, Anna ligger på mage framför en dator och jobbar med några Excel-ark tillsammans med sin man, vars röst hörs genom mobilhögtalaren från en hotellobby i Nice.
Fick en allvarlig craving. Nu är jag tillbaka vid skrivbordet.
Oj. Wow. Här vet de vad de håller på med. ”Veckans veg” visade sig vara en riktigt smakrik linsgryta med spiskummin, rostade morötter och bitar av quornfilé. Lite mer salt ur kvarnen på quornbitarna bara. Perfekt. Det här är nog den bästa lunchen jag ätit runt Odenplan. Har du inte sett Café Hagagränd tidigare? Inte så konstigt, de ligger lite avsides på Surbrunnsgatan 60 och är inne på sin tredje månad, enligt tjejen bakom disken.
Dagens klänning från storfavoriten Plezuro på Rörstrandsgatan. Hög tid att plocka fram något för morgondagen.
