Vilken kanonkryssning! Om man bortser från de uppenbara minussidorna, förstås. Vi tar dem på en gång. Tänk vilken dröm det skulle vara att åka Finlandsfärja om man tog bort drickandet, rökandet och spelandet. Det skulle visserligen bli mycket dyrare att resa, men oändligt mycket trevligare. Med det sagt var det här ändå en lindrig tur, lite skränande, lite busknackande på hyttdörren, men i de delar där vi rörde oss blev vi aldrig vittnen till någon riktig redlöshet, rökburen var dessutom ordentligt stängd och de tutande spelautomaterna kunde man hålla sig undan hjälpligt.

Men man har ju alla möjligheter att resa på sitt eget sätt. Jag och Lena tittade på utsikten, åt gott, läste (ja, litegrann uppfyllde vi vår ambition att plugga ombord), köpte choklad och lakrits och, framför allt, betraktade färjan som ett långsamt men på sitt sätt trivsamt färdmedel, medan tiden i Helsingfors var resans huvudsakliga mål och syfte.

Det finns många sätt att lägga upp en utlandsvistelse, även en som bara är sju timmar lång, men två faktorer slår det mesta. Det ena är att man kommer för att träffa genuina ortsbor, som har det lokala perspektivet på sin miljö. Det andra är att man kommer för att träffa en eller flera ditflyttade svenskar, som har ett svenskt perspektiv på platsen. Det blev det senare, den här gången. Lenas före detta chef och hennes man, Eva och Johnny, en östgötsk och en västgötsk överste inom Frälsningsarmén, kom och hämtade oss vid färjan och körde sedan runt oss på sightseeing. Vid Sibeliusmonumentet gick vi ur bilen för att fota, i övrigt satt vi kvar och lät oss guidas på Evas motalamål. Utöver platserna vi passerade fick vi veta ett och annat om den finska folksjälen, som Eva och Johnny uppfattade den, utifrån finsk politik och historia. Landets styre och tillhörighet har skiftat, krig har brutit ut, det har funnits en hel del att vara rädd för och att slåss emot. Det är trevligare att prata om arkitektur, kyrkor, olika bostadsområden, semestervanor, språk och specifikt finska bakverk, och det gjorde vi också, men det som definierar ett land har ju inte alltid en speciellt sympatisk bakgrund, och det är väldigt nyttigt och intressant att få veta mer från personer som är mycket mer insatta än man är själv.

Lena och jag hade förstås ingen aning om var vi befann oss, vi bara åkte med, tittade ut och lyssnade på allt spännande som sas, och så småningom stannade vi i ett område (Munksnäs vet jag nu att det heter) där Eva sa att det fanns en särskild höjdpunkt: ”Här ligger vår lägenhet, och där serveras det kaffe!” När vi kom upp i lägenheten var det dukat till kalas, med vackert porslin i vardagsrummet. Eftersom vi båda framför allt är tedrickare byttes våra koppar snabbt ut och vi fick ett exklusivt te från Chaikhana i Gamla stan i Stockholm att dricka till finska struvor (se tidigare bloggpost). Struvorna hade inte alls stjärnform som i Sverige utan var klumpar bestående av trasslig friterad smet, en klassiker som äts första maj (det var den tredje när vi var där) ihop med sima, en (nästan) alkoholfri variant av mjöd. Vi hackade sönder struvklumparna och åt av det knapriga trasslet och fick varsitt litet glas med sima. Våra värdar gjorde klart att det var valfritt att smaka och jag och Lena, två renläriga absolutister, funderade misstänksamt på de där noll komma någonting procenten, men smakade en aning. Det var ändå drickbart, och ska det vara struvor och sima så ska det väl. Gesten uppskattades i vilket fall som helst i stora mått.

Sedan kom kakfatet med hembakta kanelbullar, shortbread och krämfyllda bollar. Och sedan kom frozen cheesecake med bär. Vi stoppade i oss och pratade och pratade, om att bo i Finland kontra Sverige, om Frälsningsarmén i Finland kontra Sverige, om socialt arbete i Finland kontra Sverige … Och om vad vi skulle göra därnäst, dagen var ju inte slut än. De skulle släppa oss fria och låta oss gå runt i stan på egen hand och rekommenderade en tur upp i Hotelli Torni. (Vi hade för övrigt redan konstaterat att finska är jättelätt. Salmiak heter Salmiakki, hiss heter hissi. Klart hotellet med tornet heter Hotelli Torni.) Johnny skjutsade in oss till stan, och vi såg på en gång att hotellet låg granne med Stockmann och Akademiska bokhandeln. Från tornet hade vi en häftig vy över stan, sedan betade vi av varuhuset och bokhandeln i rask takt, gjorde ett snabbt besök på Café Strindberg (dit måste jag återkomma) och därefter take away-latte respektive varm choklad från Starbucks och promenad mot båten.

På hemvägen tittade vi mer på utsikten, åt mer god mat, läste lite till och bråkade med Viking Lines wifi.