Har just uppdaterat Sturebibblans informationsskärmar med lite nya boktips, som de här novellsamlingarna (som i ärlighetens namn valdes ut för att de var snygga ihop).
Etikettarkiv: Jobbet
CMLXIX Två schysta väktare
Gårdagens ros gick tveklöst till de två väktarna från Bevakningstjänst som kom till Sturebibblan då vi hade problem med två gravt berusade personer som låst in sig på toaletten. När de ockuperat toaletten en bra stund och inte var särskilt samarbetsvilliga när vi pratade med dem ringde vi vaktbolaget, och när väktarna kom hade de varit där inne en timme. Med mycket milda metoder försökte väktarna lirka ut mannen och kvinnan (jag tror att mannen somnat vid det laget). Eftersom de fortfarande inte ville gå och väktarna inte hade befogenheter att tvinga dem ringdes polisen, men utryckningen kunde avblåsas då paret kvicknat till och gick med på att lämna biblioteket. Hela övertalningsproceduren tog nog nästan en timme och det var snart dags att stänga när det var över. Så skönt att slippa stå där, jag och min kollega, och få ut de här svårkommunicerade personerna vid stängningsdags, och så bra jobbat av de tålmodiga väktarna som höll stämningen lugn.
CMLXVIII Varmt välkommen på litterär salong i Gamla stan!
CMLXV För den som undrar: De mest utlånade vuxenböckerna inom Stockholms stadsbibliotek 2012
CMLIX Nobelpåsar
I dag gjorde jag två nya blandningar till Sturebibblans vägg med påsar som innehåller tre böcker vardera, alla av Nobelprisbelönade författare. Det är kanske ingen rusning efter Nobelpåsarna, men det går åt någon då och då. Det gläder mig stort varje gång vi lyckas övertyga låntagarna om att de där gamla böckerna, ofta med rätt trista omslag, fortfarande är läsvärda.
CMXXIV Mer Balzac
Kämpar vidare med Antikkabinettet. Hör bara på den här beskrivningen av en åldrande markis: ”Hans vackra, ädla panna, som påminde om den man beundrar på bilder av Ludvig XIV, Beaumarchais eller marskalken av Richelieu, företedde varken den breda fyrkant man finner hos marskalken av Saxen eller den lilla, hårda, hopklämda och överfulla cirkel man finner hos Voltaire; utan en graciös, konvex, fint utmejslad oval, med mjuka, gyllene tinningar.”
Det ni!
CMXXII Nytt marknadsföringsgrepp
Strax efter det att Sturebibblan öppnade i dag kom det in en man som gärna ville dela med sig av sina åsikter om och idéer kring biblioteket och dess verksamhet. Sådant är alltid intressant, och det kan gå hur som helst beroende på vem man har framför sig. Det finns positiva, engagerade biblioteksanvändare vars genomtänkta önskemål man gärna tar till sig, knasbollar som på fullt allvar anser att biblioteket borde vara öppet dygnet runt samt ha ett biljardbord, kolleger från andra delar av landet eller världen som vill bolla idéer – och, inte minst, talföra personer med imponerande självtillit som gärna i detalj talar om hur biblioteket borde förändras och förbättras.
Dagens tyckare tillhörde den sistnämnda kategorin. Han hade inga dåliga eller konstiga idéer, tvärtom. Två saker ville han föra fram. Det första var att biblioteket borde synliggöras mer, så att förbipasserande på tunnelbanestationen lättare lägger märke till det, och det andra att vi borde satsa på enbart ny litteratur och vara det bibliotek dit man beger sig för att hitta de senaste böckerna som man på de lokala stadsdelsbiblioteken i allmänhet får lov att reservera för att få tag på. Förslagens förträfflighet beskrevs utförligt med hjälp av olika exempel från andra verksamheter.
I ett sådant läge får jag verkligen anstränga mig för att hålla mig i styr. Den första synpunkten har vi stött och blött sedan bibliotekets invigning i maj 2009. Den andra är Sture biblioteks själva idé, som hela vårt dagliga arbete handlar om att upprätthålla. I mina svar till honom, som jag hoppas inte lät så snipiga som min inre, djupt provocerade bibliotekarie skulle ha uttalat dem, uttryckte jag förstås att det han sa var något som jag verkligen höll med om och att vi aktivt jobbar med just de här områdena. Den här kategorin tyckare är dock mycket bättre på att prata på än att lyssna. Av den anledningen tror jag tyvärr inte att min ton lät lika tillmötesgående genom hela samtalet, men efter en stund skärpte jag mig för att som slutkläm uppmuntra mannen att skriva ner sina tankar i synpunktsformuläret på Stockholms stadsbiblioteks webbplats. Personalen tycker som den här besökaren, och det är även bra att svart på vitt kunna visa att besökare tycker som personalen. Men att göra sig det omaket lät han inte så intresserad av.
Hur som helst – påminnelsen om vårt dolda läge på tunnelbanestationen ledde till en mycket konkret åtgärd. Det främsta och mest svårlösta problemet är att biblioteket ligger en trappa upp i förhållande till frisersalongen, blomsteraffären, bokhandeln, lunchstället och alla andra butiker på båda sidor om gången mellan spärrar och uppgångar till gatan. Medan man vid de övrigas inbjudande entréer ser utställda blombuketter och pockettravar ser man vid bibliotekets mörka lilla ingång en trappa bakom glasdörrar. Om man tittar ordentligt. Därför riggade vi i dag upp en hylla med utrangerade böcker utanför dörrarna, med uppmaningen att komma upp till biblioteket och betala. Det kändes riktigt lyckat. Några böcker såldes och ganska många förbipasserande stannade till och tittade och bläddrade, vilket man kunde se om man spejade ut genom bibliotekets fönster ner mot tunnelbanegången.
Vi får se om det här blir ett återkommande inslag, men i vilket fall som helst sätter vi ut hyllan i morgon igen. Kom och köp!
CMXVIII Antikkabinettet
”Du Croisier, som var en hätsk natur istånd att ruva över sin hämnd i tjugu år, greps gentemot notarien och släkten d’Esgrignon av ett sådant där dovt, allt uppslukande hat som man kan finna i landsorten.”
Läser Balzacs Antikkabinettet från 1838 inför tisdagens läsecirkel på Gamla stans bibliotek. Inte lättsmält någonstans. Ångrar lite att jag inte provläste innan jag basunerade ut att nu, hörni, ska vi läsa Antikkabinettet allihop! Men jag har inte kommit långt, det kan ordna upp sig. Och som vanligt är det en stor tillfredsställelse att ta sig igenom äldre, främmande litteratur, oavsett vad man tycker om den.
CMXVII Vi har bra böcker och hundkär personal
I eftermiddag kom stammisen Rose Lagercrantz in på Sturebibblan med sin hund Nera. Hon gick in genom caféentrén och stötte genast på mig och kollegan Helena som kastade oss över Nera och började klappa. Nera kastade sig själv ner på golvet, låg med magen i vädret och kunde inte få nog med uppmärksamhet. Rose, som ju faktiskt hade ett biblioteksärende, kunde inte göra annat än att ge oss kopplet och fortsätta bort till informationsdisken och kollegan Nike. Sedan hämtade hon Nera från hunddagiset när hon var klar.
PS Hundar får inte vara på biblioteket.
CMVI Läsecirkel: Drömbokhandeln
Det är sannerligen inte ofta man hör mig säga det här, det är nog faktiskt första gången: Vilken tråkig läsecirkel vi hade på Sturebibblan i kväll! För att förtydliga – stämningen var god, det var en blandning mellan stammisar, andragångsdeltagare och förstagångsdeltagare, det fikades och pratades. Det tråkiga var att jag var så taggad att diskutera Drömbokhandeln på detaljnivå, och så visade det sig att ingen riktigt gillat den, att de tyckte den var slätstruken och för lång och i övrigt inte hade så mycket att säga om den. Det var inte så att jag satt där och propsade på att den var briljant, för det tyckte jag inte, men jag hade verkligen uppskattat läsningen och tyckte de – jo – ganska många bristerna åtminstone var intressanta som föremål för diskussion. Den enda som tyckte ungefär som jag var kollegan Annika, men som samtalsledare kunde vi inte gärna uppta en massa utrymme med vår egen privata linje.
Min vana trogen framhåller jag gärna min egen förträfflighet och tänkte härmed snusförnuftigt påpeka att jag nog hade läst boken mer noggrant än de flesta. Tyvärr slog det – som alltid – tillbaka på mig själv, även om det är en vana som jag aldrig kommer att ge upp (har man inte gjort sitt bästa för att fånga upp de små subtiliteterna kan man inte påstå att man läst boken, därmed punkt). Medan resten av gruppen var osäkra på hur jagberättaren dykt upp i historien kunde jag ange sidan där jaget först nämndes. När någon uttryckte hur hon så småningom började inse att olyckligt gifta Francesca hade romantiska känslor för Ivan satt jag och tänkte på passagen precis i början där detta avslöjas rakt ut. Den diskreta formuleringen som på ett tidigt stadium förebådar en kommande katastrof iddes jag inte ens fråga om någon annan uppmärksammat.
Den som har läst Drömbokhandeln och tycker att den är värd lite stötande och blötande ombedes höra av sig.
Theomis 