Då var det avgjort och avslöjat – årets ”Stockholm läser”-bok är Var det bra så? av Lena Andersson. Därmed vet jag vilken bok jag och mina kolleger planerat in läsecirklar kring under våren (för inte ens vi medarbetare inom Stockholms stadsbibliotek fick någon förhandsinformation). Själv leder jag en läsecirkel tillsammans med en kollega på Sturebibblan tisdagen 26 mars kl. 19.15 och en på Gamla stan-bibblan tisdagen 9 april kl. 18.
Välkomna!
Läser som besatt. Litterär salong på Sturebibblan om fyra timmar.
Har just uppdaterat Sturebibblans informationsskärmar med lite nya boktips, som de här novellsamlingarna (som i ärlighetens namn valdes ut för att de var snygga ihop).
Gårdagens ros gick tveklöst till de två väktarna från Bevakningstjänst som kom till Sturebibblan då vi hade problem med två gravt berusade personer som låst in sig på toaletten. När de ockuperat toaletten en bra stund och inte var särskilt samarbetsvilliga när vi pratade med dem ringde vi vaktbolaget, och när väktarna kom hade de varit där inne en timme. Med mycket milda metoder försökte väktarna lirka ut mannen och kvinnan (jag tror att mannen somnat vid det laget). Eftersom de fortfarande inte ville gå och väktarna inte hade befogenheter att tvinga dem ringdes polisen, men utryckningen kunde avblåsas då paret kvicknat till och gick med på att lämna biblioteket. Hela övertalningsproceduren tog nog nästan en timme och det var snart dags att stänga när det var över. Så skönt att slippa stå där, jag och min kollega, och få ut de här svårkommunicerade personerna vid stängningsdags, och så bra jobbat av de tålmodiga väktarna som höll stämningen lugn.
I dag gjorde jag två nya blandningar till Sturebibblans vägg med påsar som innehåller tre böcker vardera, alla av Nobelprisbelönade författare. Det är kanske ingen rusning efter Nobelpåsarna, men det går åt någon då och då. Det gläder mig stort varje gång vi lyckas övertyga låntagarna om att de där gamla böckerna, ofta med rätt trista omslag, fortfarande är läsvärda.
Kämpar vidare med Antikkabinettet. Hör bara på den här beskrivningen av en åldrande markis: ”Hans vackra, ädla panna, som påminde om den man beundrar på bilder av Ludvig XIV, Beaumarchais eller marskalken av Richelieu, företedde varken den breda fyrkant man finner hos marskalken av Saxen eller den lilla, hårda, hopklämda och överfulla cirkel man finner hos Voltaire; utan en graciös, konvex, fint utmejslad oval, med mjuka, gyllene tinningar.”
Det ni!
Strax efter det att Sturebibblan öppnade i dag kom det in en man som gärna ville dela med sig av sina åsikter om och idéer kring biblioteket och dess verksamhet. Sådant är alltid intressant, och det kan gå hur som helst beroende på vem man har framför sig. Det finns positiva, engagerade biblioteksanvändare vars genomtänkta önskemål man gärna tar till sig, knasbollar som på fullt allvar anser att biblioteket borde vara öppet dygnet runt samt ha ett biljardbord, kolleger från andra delar av landet eller världen som vill bolla idéer – och, inte minst, talföra personer med imponerande självtillit som gärna i detalj talar om hur biblioteket borde förändras och förbättras.
Dagens tyckare tillhörde den sistnämnda kategorin. Han hade inga dåliga eller konstiga idéer, tvärtom. Två saker ville han föra fram. Det första var att biblioteket borde synliggöras mer, så att förbipasserande på tunnelbanestationen lättare lägger märke till det, och det andra att vi borde satsa på enbart ny litteratur och vara det bibliotek dit man beger sig för att hitta de senaste böckerna som man på de lokala stadsdelsbiblioteken i allmänhet får lov att reservera för att få tag på. Förslagens förträfflighet beskrevs utförligt med hjälp av olika exempel från andra verksamheter.
I ett sådant läge får jag verkligen anstränga mig för att hålla mig i styr. Den första synpunkten har vi stött och blött sedan bibliotekets invigning i maj 2009. Den andra är Sture biblioteks själva idé, som hela vårt dagliga arbete handlar om att upprätthålla. I mina svar till honom, som jag hoppas inte lät så snipiga som min inre, djupt provocerade bibliotekarie skulle ha uttalat dem, uttryckte jag förstås att det han sa var något som jag verkligen höll med om och att vi aktivt jobbar med just de här områdena. Den här kategorin tyckare är dock mycket bättre på att prata på än att lyssna. Av den anledningen tror jag tyvärr inte att min ton lät lika tillmötesgående genom hela samtalet, men efter en stund skärpte jag mig för att som slutkläm uppmuntra mannen att skriva ner sina tankar i synpunktsformuläret på Stockholms stadsbiblioteks webbplats. Personalen tycker som den här besökaren, och det är även bra att svart på vitt kunna visa att besökare tycker som personalen. Men att göra sig det omaket lät han inte så intresserad av.
Hur som helst – påminnelsen om vårt dolda läge på tunnelbanestationen ledde till en mycket konkret åtgärd. Det främsta och mest svårlösta problemet är att biblioteket ligger en trappa upp i förhållande till frisersalongen, blomsteraffären, bokhandeln, lunchstället och alla andra butiker på båda sidor om gången mellan spärrar och uppgångar till gatan. Medan man vid de övrigas inbjudande entréer ser utställda blombuketter och pockettravar ser man vid bibliotekets mörka lilla ingång en trappa bakom glasdörrar. Om man tittar ordentligt. Därför riggade vi i dag upp en hylla med utrangerade böcker utanför dörrarna, med uppmaningen att komma upp till biblioteket och betala. Det kändes riktigt lyckat. Några böcker såldes och ganska många förbipasserande stannade till och tittade och bläddrade, vilket man kunde se om man spejade ut genom bibliotekets fönster ner mot tunnelbanegången.
Vi får se om det här blir ett återkommande inslag, men i vilket fall som helst sätter vi ut hyllan i morgon igen. Kom och köp!
”Du Croisier, som var en hätsk natur istånd att ruva över sin hämnd i tjugu år, greps gentemot notarien och släkten d’Esgrignon av ett sådant där dovt, allt uppslukande hat som man kan finna i landsorten.”
Läser Balzacs Antikkabinettet från 1838 inför tisdagens läsecirkel på Gamla stans bibliotek. Inte lättsmält någonstans. Ångrar lite att jag inte provläste innan jag basunerade ut att nu, hörni, ska vi läsa Antikkabinettet allihop! Men jag har inte kommit långt, det kan ordna upp sig. Och som vanligt är det en stor tillfredsställelse att ta sig igenom äldre, främmande litteratur, oavsett vad man tycker om den.
Theomis 