Flera biblioteksrelaterade ämnen har märkts i media på senare tid. Då tänker jag inte på Bok och bibliotek i Göteborg, som ju faktiskt får en del uppmärksamhet varje år, utan mest på Tintin-debatten förra veckan och nu utställningen bestående av aldrig utlånade böcker från Stadsbiblioteket här i Stockholm.

Tintin-debatten la jag mig inte i i någon större utsträckning, förutom att vi kolleger förstås har diskuterat en del oss emellan. En följare på Twitter frågade vad jag tyckte och jag svarade.

Twittrare: vad tycker du om bortagandet och återtagandet av Tin Tin?
Jag: Att genomtänkta urval inte är detsamma som censur och att bibliotek alltid gjort urval. Enda skillnaden är att media rapporterat.
Twittrare: men är det inte skillnad på att rensa ut något man redan [har] och att avstå från att ta in?
Jag: Inte särskilt stor. TioTretton har funnits 1,5 år och har ett mycket litet och smalt bokbestånd som de jobbar aktivt med.
Twittrare: det fanns alltså ingen anledning att bli särskilt upprörd?
Jag: Det är upp till var och en. Vissa upprörs av Tintin-albumens förlegade värderingar, vissa av beslutet att ta bort dem.

Enkelt och kortfattat uttryckt – max 140 tecken åt gången – sammanfattar det min ståndpunkt. (Och så fick jag ju inget mothugg, så det var lätt att stå för den.) Sedan är debatten intressant på andra sätt, till exempel dess enorma hastighet på webben, vilka som deltog och vilka efterdebatter den lett till (hur väljer och gallrar biblioteken sina medier? är inte nutida rasism mer intressant att diskutera än den historiska i serieform?).

Det roligaste inslaget, som kom när diskussionsvågorna alldeles precis börjat sänka sig, var Elin Lucassis kommentar (klicka för att se ordentligt).

Min stöddiga attityd till Tintin-debatten (”äh, ni har ingen insikt i branschen och vet inte vad ni pratar om”) flammade upp igen i dag, även om omständigheterna var trevligare. Den har skymtat förbi på sistone, Meriç Algün Ringborgs utställning med låneböcker som aldrig lånats, och i dag smällde dn.se upp den ganska stort. Så vad har jag emot det, att vackert färgglada, gammalmodigt biblioteksbundna och bortglömda böcker ställs ut på Gunnar Asplund-designade bokhyllor? Inget alls, förutom att utställningen heter ”The library of unborrowed books” och att artikeln sa just att dessa gamla böcker aldrig lånats.

Det har de, tro mig. Jag kan inte uttala mig tvärsäkert om alla 600 volymer, förstås, men det kliar i bibliotekariefingrarna som vill börja bläddra i böckerna och se om det verkligen inte finns några gamla stämpelkort kvar i bokfickorna som talar om vilka återlämningsdatum böckerna fått på 60- eller 70-talet. Det enda man kan säga är nämligen att vårt numera datoriserade system inte har registrerat några utlån. Det avslöjar inget om cirkulationen dessförinnan.

Besserwissern i mig, hur fin jag än tycker utställningen är, kunde inte låta bli att påpeka detta förhållande i kommentarsfältet, på ett vänligt men tydligt sätt. Det gjorde jag 13.29. 14.48 uppdaterades artikeln, som numera innehåller en passage med just denna brasklapp. ”Aldrig utlånad” betyder just här ”inte utlånad på 30 eller 40 år”.

Skönt, tycker jag, särskilt som den som kommenterade strax efter mig antydde, med hänvisning till Tintin-debatten, att den inköpande bibliotekspersonalen bör motivera sina urval. För visst, böcker som ingen någonsin läst verkar ju vara dåliga köp.