Dags att komplettera blogglimtarna under min och Annas Italienresa med en utförlig rapport. Till att börja med resans mönster:

– Första dagen stillasittande (buss, flyg, buss, tåg).
– Andra dagen extrem motion (fem timmars vandring i svår terräng).
– Tredje dagen relativt extrem motion (tre timmars vandring i svår terräng).
– Fjärde dagen stillasittande (tåg, tåg, buss, flyg, buss).

Efter ankomst och en tre timmar lång vistelse i Milano tog vi alltså tåget till La Spezia och checkade in på vårt första boende, B&B Mareé, definitivt det mest ombonade, med en fantastiskt fin frukost. Kontinental, visserligen, inga ägg och ingen ost eller liknande att lägga på mackan, men för att tillmötesgå oss skandinaver fanns det en halv skinkfylld croissant per person, åtminstone en salt grund inför allt det söta (på bilden syns bara en del). Vi satt länge vid vårt lilla bord, ett av tre i frukostrummet, och packade sedan ihop oss och gick tillbaka till tågstationen där vi fixade biljetter till Vernazza, den av de fem byarna i Cinque Terre-området där vi skulle bo följande två nätter. Det var precis så trångt på tåget som vi blivit förvarnade om, vi fick visserligen sittplats, mitt emot två svenskar, men tåget var också fyllt av stående personer (och med personer menar jag turister) som alla skulle till någon av byarna. Men den resan visade sig vara högst otypisk. Under våra följande resor i området var vagnarna halvtomma varje gång.

I lilla Vernazza bodde vi kanske 50 meter från stationen men blev ändå hämtade av en som jobbade med rumsuthyrningen och lotsades till rätt gränd. På båda boendena fick jag känslan av att det ansågs vara god service att man som gäst betalar det sista man gör innan man tar sitt pick och pack och går, men vi ville få betalningen ur världen med en gång och inte bekymra oss för att behöva leta upp någon att ge pengarna till sista morgonen samtidigt som vi hade ett tåg att passa. Så med det avklarat gav vi oss ut på byn, kämpade oss till korrekt vandringsinformation samt ett vandringspass, åt varsin focaccia och påbörjade vandringen till nästa by, Monterosso.

Vandringen började i en helt vanlig gränd som ledde ut ur byn och fram till ledens officiella start, där det på en informationstavla stod att man inte bör gå den här turen mitt på dagen, utan på morgonen eller sent på eftermiddagen. Naturligtvis hade vi gett oss av strax efter lunch. Men att vänta var inte aktuellt, vi började vandra ändå, visade vårt vandringspass i en liten kur, stannade och fotade lite och råkade snart på den branta stigningen upp till den höga nivå där största delen av leden gick. Det var otroligt varmt och otroligt ansträngande, vi tog pauser och drack vatten och det dröp om oss på en gång, men vi var inte ensamma om dumdristigheten. Under hela vandringen på två timmar mötte vi många andra vandrare. Vissa sträckor var vi helt ensamma, men under säkert halva tiden hade man andra människor i närheten, på väg åt samma eller motsatt håll. Många av dem var skandinaver eller amerikaner, några italienare, eller åtminstone italiensktalande. Några fransmän mötte vi också, och säkert andra européer.

Hur gärna man än vill vara unik i sina utlandsupplevelser brukar ändå mycket folk på samma plats indikera att platsen är värd att se. Precis som väntat var det en vacker tur. Hav och klippor och blommor och skogspartier. Cikadorna spelade med en ljudvolym som jag aldrig hört maken till, jag var nästan säker på att det smått onaturliga lätet kom från det nät av vattenledningar vi såg vid sidan av leden på några ställen, men ljudet återkom överallt, oavsett vad vi hade omkring oss. Så småningom började den branta nedstigningen och vi kom fram till Monterosso, ett lite större samhälle än Vernazza. Utmattningen var total, jag klagade dessutom på halsont, vi drack vatten och åt glass och strax därpå bestämde vi oss för att ta en ännu längre tur, till Levanto. På väg till ledens början tog Anna ett dopp och klockan hann bli kvart över fem, vilket visade sig vara den perfekta tiden vad gällde både temperatur och ljus, och trots det var vi nästan helt ensamma. Efter att vi tagit oss upp längs den nu ännu brantare stigningen såg vi en ensam vandrare som vi därefter skulle träffa på kanske tre gånger till under vandringens första del, fram till en utsiktsplats vid en ruin. Kanske gick han inte längre än så. Precis som vi stannade han och fotade med jämna mellanrum, så vi passerade varandra på olika ställen. Lite senare mötte vi tre språksamma killar på väg åt motsatt håll och därutöver … tystnad, höll jag på att säga, men det stämmer inte heller, cikadornas orkester spred ut sig över hela området och verkade aldrig tröttna.

Det var fortfarande ljust när vi kom fram, men solen var på väg ner i havet. Vandringsleden mynnade ut vid en bilväg, där vi bara kunde gissa vilket håll som ledde rätt, men efter att vi chansat såg vi några hundra meter längre bort ett inplastat papper, fasthållet med en sten på backen, där det stod ”Levanto” med en pil åt vänster, mot en skogsstig. En märklig väg, men helt korrekt. Levanto ligger utanför Cinque Terre-området och är mer stadslikt, med biltrafik och ett riktigt gatnät, och tågstationen en bra bit bort från huvudstråken. Vi letade upp den först och backade sedan för att hitta något att äta innan tåget gick, vilket blev en ta-med-pizza, uppskuren i trekanter, som vi åt upp sittande på en bänk vid perrongen.

Värken i vaderna dagen därpå var inget att bry sig om – upp hyfsat tidigt, frukost serverad av en vresig tant på närmaste uteservering och så med tåget till La Spezia, där vi skulle träffa Andrea och hans vandringsgäng kvart över tio. Andrea administrerar alltså ett webbaserat vandringssällskap och planerar nya vandringar ungefär varannan helg, då några av de 700 personer som är med i gruppen deltar, men han vet aldrig vilka eller hur många. I konceptet ingår att vandringarna är engelskspråkiga, och därmed drar de till sig en internationell skara personer som bor i Italien på grund av arbete, forskning, studier eller annat. I april förra året, under Jenny F:s och min tågluff, den episka Tåg Tvåtusentolv, råkade vi komma med på ett sådant evenemang. Precis som med det allra mesta under den resan skrev jag inget om det i bloggen, det blev helt enkelt aldrig någon tid över för dokumentation, så här kommer en avstickare: Vandringen i Bellinzona söndagen 29 april 2012.

Italienvistelsen började på fredagen, då jag och Jenny kom med ett tåg från Monaco till Milano, mötte upp Andrea och åt lunch och ägnade eftermiddagen åt att gå på stan och äta glass. Dagen därpå tog Andrea med oss på en hel turné som gick ända till samma kust där Cinque Terre ligger, men med stopp på andra orter. På söndagen skulle vi lämna Italien, vi hade vi stämt träff med två vänner till Jenny i Zürich och tackade därför nej när Andrea föreslog en vandring mellan borgarna i Bellinzona, en liten stad i Schweiz, inte alltför långt från den italienska gränsen. Men det dög inte. ”De två vännerna får väl följa med!” var Andreas lösning och så blev det faktiskt, och dessutom gjorde han alltså turen till ett arrangemang för vandringssällskapet. Tre stycken hakade på, om jag minns rätt två italienska killar och en tjeckisk tjej. Med Andrea, mig, Jenny och systrarna Barbara och Monika från Zürich var vi alltså åtta personer som knatade runt en dimmig dag från borg till borg, lagom många under lagom lång tid för att man skulle hinna prata med och få hyfsad koll på allihop, förutom den italienare som knappt pratade engelska (vilket ju är fallet med flesta italienare).

Åter till juli 2013. Jag såg framför mig en grupp i ungefär samma storleksordning som den i Bellinzona, men den här gången blev vi 18 stycken, från Italien, Sverige, Tyskland, England, Frankrike, USA, Indien och Kina. Från tågstationen i La Spezia tog vi en färja till ön Palmaria och började vandra runt längs en led som bitvis klassades som enkel och bitvis som medelsvår, och om det där var medelsvårt skulle jag inte vilja ge mig på en svår led. Förutom att det var brant både uppför och nerför var underlaget ofta löst och instabilt, men ingen ramlade och alla orkade, utom möjligen två amerikaner i 60-årsåldern, som tog det extra långsamt och bara var med på halva turen. Men även bland de övriga var vanan och konditionen varierande, vilket var skönt för oss som låg lite längre ner på skalan.

Konceptet är otroligt bra och det är fascinerande att upptäcka hur man fungerar i sådana här sammanhang. De flesta kände redan en eller flera bland de 18, eftersom man kommit dit par- eller gruppvis, och tyvärr var vi lite för många för att man på ett naturligt sätt skulle hinna prata med alla, men ändå blev vi väldigt snabbt ett gäng. Vissa pratade man förstås mer med än andra, men eftersom alla pratade engelska kunde det bli i princip vem som helst. Den indiske killen har jag nu som Facebook-vän (en mycket, mycket pratglad sådan).

Efter själva vandringen var vi kvar ett bra tag på ön för sol och bad vid populära badklippor, aktiviteter jag inte uppskattat sedan jag var liten, men jag hade ju en bok, samt icke-badande sällskap, så det skulle väl gå bra, men … nej. Jag vet inte varför, men det är något med ljuset (har ljuskänsliga ögon), värmen (är för nordiskt lagd) och passiviteten (är en handlingarnas kvinna) som gör att jag räknar minuterna tills det är dags att gå. Nu var frågan om när det var dags att gå lite oklar, det var något slags festdag den här dagen, med inställd båttrafik mellan Palmaria och staden Portovenere på andra sidan vattnet, varifrån det spelades hög dansmusik, och de mest hurtiga – inklusive några ur vandringsgruppen, förstås – simmade mellan ön och fastlandet. Vanligtvis gjorde den färja vi skulle åka med ett stopp i Portovenere, vilket ju inte var möjligt nu, så hur båttrafiken gick var det ingen som riktigt visste. Det bästa med att haka på någon annans aktivitet är att man kan släppa ansvaret, så trots att jag var ganska intresserad av just färjan tillbaka lät jag de italiensktalande ta reda på vad som gällde, och när de fått klarhet i det var det i sista minuten. Vi sprang som galningar på en lång rad till rätt angöringsplats och skyndade ombord utan att köpa biljetter. Det slutade med att en i gruppen gick runt och samlade in pengar bland oss vandringsdeltagare, som hunnit sprida oss på övre och undre däck, fixade biljetter och sedan letade upp oss igen för att dela ut biljetterna. Att hon kände igen och hittade oss bland alla passagerare var ytterligare ett bevis på vår grupps temporära men snabbt infunna sammanhållning.

Väl iland i La Spezia skulle gruppen vidare till en bar, men jag och Anna, som länge längtat efter mat och inte förstod hur de övriga kunde klara sig utan, tipsades av fransmannen i gruppen om en restaurang som låg nära stationen och tog oss dit. För tredje dagen i rad åt vi pizza och gick sedan direkt upp till stationen och tog tåget till Vernazza. Dagtid är Vernazzas lilla stadskärna full av turister som vandrar omkring i badkläder både på stranden och i gränderna och butikerna, men på kvällen är badandet över och alla är hjälpligt påklädda. Då kände jag för att bada. Månsken, svalka, folkfritt utrymme. Jag fick med mig Anna också, så vi gick bara upp till rummet, lämnade sakerna, bytte om och tog oss bort till vattnet och plumsade i. Efter badet köpte vi glass, för tredje dagen i rad, och åt den på vår lilla balkong, som våra rumsgrannar, med fönster på balkongens ena vägg, helt fräckt använde för att torka sina badgrejer på.

Dagen därpå var en enda lång resa tillbaka till Stockholm. När vi packat ihop oss gick vi till samma frukostställe som morgonen innan, men den vresiga tanten kungjorde på svårbegriplig engelska att det var för tidigt för servering av det mesta på frukostmenyn, så då såg vi oss om efter en konkurrent. Jag vet inte om det stämmer alla gånger, men jag får ofta känslan i länder som Italien att de bristande engelskakunskaperna gör somliga av invånarna lite kyliga mot turister. Det är helt enkelt inget roligt att vara utestängd från det språk som resenärer från olika delar av världen möts i. Den attityd vi mötte bland näringsidkare varierade förstås – den kunde vara entusiastisk (som på pizzerian nära stationen i La Spezia), tillbakadragen (som på flera ställen där engelskakunskaperna var grundläggande men inte mer än så), vresig (som hos frukosttanten, som helt enkelt var fel person på fel plats), intern (som i Vernazzas familjära mataffär och poppiga focacciakiosk, två ställen där personalen hade urkul, på italienska, och knappt bevärdigade turisterna med en blick) och, märkte vi till slut, den kunde också vara varm och hjärtlig. Frukoststället vi hamnade på var nog egentligen mer ett lunchställe. De specialiserade sig på stort utbud och valfrihet – på menyn fanns massor av olika pålägg man kunde kombinera till sin matiga varma eller kalla macka och massor av frukter som kunde kombineras till juiceblandningar. En italienska i sina bästa år drev stället och hon log från öra till öra medan hon ansträngde sig till det yttersta för att kommunicera med oss på engelska. En ung kille, som jag tror jobbade som något slags turistvärd i området, råkade finnas på plats, han verkade vara nära vän med damen och pratade bara en aning bättre engelska, men var lika sprudlande som hon, och kom till undsättning när hon behövde något översatt. Båda kom ut och pratade med oss medan vi satt på den lilla uteserveringen med vår frukost. En och annan i Vernazza skulle kunna gå på kurs hos dem.

Från Vernazza åkte vi förstås till knutpunkten La Spezia, där vi i väntan på tåget till Milano hann ta oss lite utanför de centrala delarna och då hittade en stor Coop, kanske dagens höjdpunkt. Vi köpte frukt att äta under dagen och pasta att ta med hem och minglade runt i allmänhet i de långa gångarna bland äkta La Speziabor innan vi vände tillbaka med våra nu ännu tyngre ryggsäckar. Av någon anledning hade första klass-biljetterna samma pris som andra klass-biljetterna på just den avgång till Milano som passade oss, så det blev varsin bred fåtölj i första klass-kupé, som egentligen inte skilde sig så mycket från kupén på ditvägen, men något bekvämare var det. Trots att vi hade hamnat på mellanplatserna, där man hade en främmande resenär på vardera sida om sig, gjorde utrymmet att det kändes okej att slappna av och sova. Jag växlade mellan läsning, utsikt och dvala.

Vi blev något i stil med 20 minuter försenade, men hade valt att ha flera timmars marginal i Milano, både för säkerhets skull och för möjligheten att gå runt lite på stan. Eftersom man kan få för mycket av det goda ville vi undvika pizza och letade upp en kinesisk restaurang som vi passerat tre dagar tidigare, hann äta precis innan de stängde och gick sedan vidare till La Bottega del Gelato, det andra besöket under resan och mitt tredje totalt. Kanske har jag romantiserat en aning, men jag tror faktiskt att det är på det enkla stället jag ätit mitt livs godaste glass. Utbudet är dessutom enormt och uppdelat i två avdelningar efter den viktiga gelatodistinktionen – glass med mjölk på ena sidan (minst fem varianter av chokladglass och så vidare) och fruktsorbeterna på andra sidan.

Flygbussresan gick smärtfritt, vi började köa tidigt vid gaten för att få platser bredvid varandra på planet, blev tröttare och tröttare och hungrigare och hungrigare under flygresan, köpte nattligt mellanmål på Pressbyrån på Skavsta och gick sedan på flygbussen in till stan. Anna hann precis med sista tunnelbanan hem, jag tror jag kom med den näst sista åt mitt håll, och just när jag fick hemmakänningar och började slappna av mötte mina vandringsslitna ben de avstängda rulltrapporna, från längst ner i underjorden och ända upp till gatan. Bara att bita ihop. Det var ju trots allt sista semesterdagen, så det enda jag behövde göra dagen därpå och många veckor framåt var att jobba. Lugnt och skönt.