Söndag på Sture bibliotek. Det är lugnt och fridfullt – en handfull besökare åt gången kommer och går, ett par använder datorer, några sitter och läser, far och son tipsar varandra om böcker – i fullständig kontrast mot gårdagen, då huset var fullt en timme innan vi öppnade. Tiffany från The English Bookshop hade halloweenaktiviteter från klockan elva, då barn i blandade åldrar och deras föräldrar knåpade ihop masker, ritade på pumpor, gjorde spöken av bomull och servetter, byggde ihop pappersskelett, hade högläsning och åt candy corn, popcorn och hembakta marängspöken. När de var klara sopade vi popcornsmulor och möblerade om så snabbt det gick inför nästa program, som var läskiga lästips för vuxna. Vi var väldigt sena med marknadsföringen, så det blev bara jag och tre till som satt och hörde gamla skrönor om Dracula och Frankenstein och mer moderna berättelser i samma kategori, vilket var mysigt men synd, Tiffany är så bra och värd att lyssna på, och bjuder dessutom på hembakta brownies. Snart kommer hon tillbaka med fler boktips inför julklappsinköpen, och då hoppas vi på stor publik.

Men dagens mer normala verksamhet har förstås också bjudit på några höjdpunkter. Som när det plötsligt hördes ett lätt skramlande från trappan upp till biblioteket. En kvinnoröst utropade: ”Men älskling! Halkade du! Lilla hjärtat … Blev du rädd?” Och fortsatte så hela vägen upp. Jag väntade mig barngråt, men hörde ingenting, bara ett litet klapprande, och så kom de upp – matte och vit- och svartfläckig hund. Hunden viftade ivrigt på svansen och verkade inte särskilt rädd för någonting. Tills den blev fastknuten i trappräcket medan matte återlämnade böcker, strax utanför hundens synfält. Då uttryckte den genast sin oro. ”Wooo-ooo-ooo!” Vi hade kunnat ha med honom eller henne som specialeffekt under gårdagen.

Men bäst, som så ofta, var när vår japanska stammis kom och ville låna en dator och skänka oss dagens Svenskan, en äldre, rar herre som bryter lite roligt. Efter en stund viskropade han bortifrån datorn och undrade om jag hade tid en sekund. Han ville nämligen väldigt gärna visa en bild på honom och kronprinsessan, som han träffat på ett seminarium han var inbjuden till. ”Vi pratade i flera minuter!”, berättade japanen glatt, och det hade varit så trevligt och avslappnat, så när någon skulle ta en bild av dem tyckte han att det var helt naturligt att han la en arm om hennes axlar. Först efteråt hade han kommit att tänka på att det kanske var en suspekt manöver, omringad som prinsessan var av livvakter. Men han var väldigt nöjd med den där bilden.