DCCCLXIX Alla våra franska cirklar

Nu har vi kommit en bra bit in i vår franska höst på Sture bibliotek och Gamla stans bibliotek. Vi har en grupp på Sture som vi träffat en gång för att diskutera noveller av Maupassant och därefter för ett samtal kring Zolas Damernas paradis. Andra kvällar har vi träffat Gamla stan-gruppen och pratat om samma böcker. De här två grupperna, som alltså träffats två gånger vardera, slår vi snart ihop för seriens sista träff, som är en visning av utställningen ”Det moderna livet – franskt 1800-tal” på Nationalmuseum. Och till råga på allt började vår läsecirkelsserie kring ny fransk litteratur på Sture häromdagen. Det är en serie enligt vårt vanliga mönster, nämligen på det sättet att man anmäler sig till det eller de tillfällen man är intresserad av, så det blir ingen fast grupp.

Trots att flera av oss som är med som cirkelledare har jobbat upp en hel del erfarenhet och vana de senaste åren är det slående hur olika träffarna kan bli beroende på vilka som deltar och vad boken väckt för känslor. Gruppen som läst 1800-talsklassiker på Sture består av idel stammisar som inte bara vet vilka vi är utan också har hyfsad koll på varandra. Även om olika böcker bäddar för olika grader av diskussion har det inte behövts någon inledningsfas över temuggarna då alla är lite tystlåtna på grund av blygsel eller hänsyn.

Höstens träffar i Gamla stan har varit den nuvarande personalgruppens första läsecirkelförsök på det biblioteket, så vi hade inga självklara kandidater. När vi inledde serien kring franskt 1800-tal för Gamla stans räkning, med Maupassant-träffen, bestod gruppen av en kollega inom Östermalmsenheten och en före detta sådan, en gammal gymnasieklasskompis till mig, en av bibliotekets storlånare, en som läst om läsecirkelserien på webben och aldrig besökt biblioteket tidigare och en tjej som annars deltar i cirklar på Sture, och så var vi två ledare. Det visade sig att gymnasieklasskompisen och storlånaren var bekanta sedan innan genom sitt politiska engagemang och vi kolleger kände förstås varandra, så lite försprång fanns, och diskussionerna flöt på hyfsat med lite toppar och dalar. Vid träff två hade sjukdom och andra förhinder slagit till, så vi var bara fyra personer – de två som var bekanta sedan innan, hon som hittat serien på webben och jag. Stämningen var familjär och pratet fortsatte längre än jag räknat med, nästan så att jag försökte bryta för att jag haft en lång dag och det var dags att gå hem. Det hör inte till vanligheterna.

Och nu i veckan hade vi alltså den första träffen av tre kring fransk litteratur från 2000-talet. Det var jag och kollegan Helena som satt med en ovanligt stor och brokig grupp och försökte diskutera Valérie Mréjens Tre berättelser; tre män. Vi uppnådde våra två viktiga marknadsföringsmål med cirklarna, vilka är att locka minst lika många intresserade personer som antal platser och att nå personer som inte brukar gå på läsecirklar, eller över huvud taget på bibliotek, och som valt att komma till exempel för att själva boken eller temat för kvällen intresserar dem. På grund av trycket valde vi att ha en extra stor grupp – tio personer inklusive oss ledare, istället för vår vanliga gräns på åtta – och vi hade bland annat med en kille som aldrig deltagit i någon läsecirkel alls tidigare och en kvinna som var lärare i svenska och franska. Helt enligt våra önskemål, alltså, men på grund av att vi träffat så rätt blev utmaningen desto större att få igång ett givande samtal. Alla var på olika nivåer, de flesta var främlingar för varandra och storleken på gruppen var precis vid den kritiska gräns där ovana deltagare blir hämmade och undviker att ta ordet.

Men Tre berättelser; tre män var definitivt värd en del stötande och blötande och jag och Helena gjorde vårt bästa för att dra igång det. Boken består av tre noveller, varav framför allt två är skrivna på ett mycket korthugget sätt, där styckena utgörs av enstaka meningar, och de handlar i tur och ordning om berättarjagets morfar, hennes pojkvän under ett några månader långt förhållande och slutligen hennes pappa. Jaget heter Valérie Mréjen. Vi ställde frågor om stilen och språket, om skillnader mellan novellerna, om den framväxande bilden av familjeförhållandena, om eventuell sanningshalt. En av deltagarna hade inte lyckats uppbåda något som helst engagemang under läsningen, medan Helena stormälskade boken. Övriga verkade luta åt mer eller mindre positiva omdömen. Jag gillade den också, den ger stort utbyte för liten läsinsats.

Nu har jag sannolikt två tillfällen kvar att vara läsecirkelledare i höst. Det värsta och bästa med att ha det som arbetsuppgift är läsandet som aldrig tar slut.