Efter att LW och jag vältrat oss i vittrande viadukter och stationshus med snickarglädje var det uppfriskande att byta både sammanhang och format. Distansfilmklubben gillar visserligen dokumentärserier, men första säsongen – tio avsnitt – av ”Järnvägar och arkitektur” fick räcka och i kväll såg vi ett fristående program på 47 minuter rimmande betitlat ”Det här är Astaire”.

Det var en klassisk, lättsam biografisk dokumentär om verk snarare än liv, med korta filmklipp – mest ur dansnummer, förstås – som varvades med kommentarer av filmkritiker, totalt fyra olika personer. Ganska underhållande, ganska informativt, men välgjort? Nej. Eftersom samma fakta och anekdoter om Fred Astaires karriär genomgående upprepades två eller tre gånger direkt efter varandra framstod de fyra intervjuade männen som vilka fans som helst som råkat läsa samma Fred Astaire-biografi och dokumentärskaparna som nybörjare med för lite material. Lägg till detta en svensk speakerröst som visserligen lät charmigt munter, men som LW uppfattade som TV-presentatörsrösten som under eftertexterna talar om att en nyhetssändning strax börjar och som jag tyckte lät precis som intalad text till en PowerPoint-presentation om User Experience-metoder på bibliotek (en jag råkade höra i höstas, alltså).

Generellt sett är jag ganska ointresserad av skådespelares privatliv och uppskattar när dokumentärer uppehåller sig vid deras yrkesutövande och därigenom också säger något om konstformen och branschen, i det här fallet hur amerikansk musikalfilm förändrades från 1930-talet och framåt. Alltså, vilka supersnygga scener man åstadkom i sång- och dansfilmer under de svartvita åren! Men det visuella var också huvudsaken, att handlingen alltid var urlöjlig påtalade de intervjuade filmkritikerna samstämmigt. Å andra sidan lär Fred Astaire ha hjälpt intrigerna på traven genom att se till att de ingick i sång- och dansnumren, som dessförinnan kommit som avbrott i historien.

Mest givande var trots allt att se Fred Astaires dans, med eller utan partner, och man hade gärna velat bokmärka ett helt gäng Astaire-filmer i någon strömningstjänst, men hos de fyra jag har tillgång till just nu finns inte en enda. Tidiga Hollywood-klassiker borde vara obligatoriska hos filmförmedlarna.