För tre år sedan dammade jag orgeln i Korskyrkan under vår städdag och upptäckte att piporna, från jättesmå till jättestora, satt som lösa plåtstrutar och gick att dra loss. I kvällens Distansfilmklubbsprogram, dokumentären ”Notre-Dame återuppstår” från förra året, visades en hel rad aspekter av restaureringsarbetet efter den stora branden 2019, från den försiktiga hanteringen av fönstrens målade glas till fällandet av de ekar som med traditionella metoder förvandlades till nya takbjälkar, men var det något jag alls kunde relatera till var det arbetet med orgeln. Inte för att jag suttit i overall och bygghjälm och med ett verktyg förstorat eller förminskat orgelpipsmynningar för att få fram rätt ton, men jag kände i alla fall igen att det var orgelpipor de höll på med. Notre-Dames orgel är också lite större än Korskyrkans.

Det var mycket jag gillade med dokumentären, eller framför allt med själva restaureringen. Jag fick uppfattningen att man på två sätt vände katastrofen till något gott, dels genom att den grundliga genomgången av byggnaden gav antikvarier, eller vilken titel de nu kan ha haft, möjlighet att hitta spår efter bortglömd utsmyckning och andra detaljer från kyrkans 900-åriga historia, och dels genom att man tog tillfället i akt att göra kyrkan snyggare än någonsin. Rengöringen av stenytorna var fascinerande att se. Efter att sot torkats bort på ordinärt vis sprejades ytorna med flytande latex som sedan stelnade och gick att dra bort i stora sjok, där återstående smutspartiklar följde med.

Nu skulle man väldigt gärna vilja åka dit och se fönstren, pelarna, den tjusiga spiran och de fantasifulla vattenkastarna, medan allt glänser och glimmar.