»Vet du vad jag har insett?« säger han innan vi skiljs åt. »Det är egentligen ingen skillnad mellan kriminella och vanliga människor.«

Han pausar en stund innan han fortsätter:

»Det är bara att de vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet.«

I journalisten Diamant Salihus reportagebok om gängvåldet i och kring Rinkeby, Tills alla dör, vimlar det av unga män som sjunker djupare och djupare ner i kriminaliteten och så finns det en, Khaled, som rör sig i rätt riktning. Skildringen av Khaleds väg ifrån den brottsliga banan antyder att hans motivation är stark, men hindren många, och hans tålmodiga ansträngningar för honom framåt i extremt långsam takt. Stödet från samhället beskrivs som både starkt och svagt – där finns både insatserna som kostar mycket pengar och löftena som inte hålls.

Genom hela boken gör författaren, poliser, sörjande mödrar och starka systrar försök att förklara varför det har blivit som det har blivit i Rinkeby. Hur hänger det ihop? Skjutningarna, gängbildningarna, de dåliga skolresultaten, diagnoser som ADHD, etniskt ursprung, klantraditioner, fattigdom, stora familjer, frånvarande fäder. De somaliska ungdomarna som hamnar snett, medan andra nationaliteter klarar sig. Sönerna som går under, medan döttrarna skaffar utbildning och jobb. Att ”samhället drar sig tillbaka” pekas ut som en förklaring av flera parter – en helt rimlig sådan, om man med det menar vilken service och trygghet som finns, eller inte finns, i stadsdelen – men samtidigt innehåller boken mängder av exempel på att skola, socialtjänst, polis och hjälporganisationer lägger stora resurser på individanpassade insatser.

Svaret är att det inte finns några svar. Många spekulerar, ofta med kloka ord och befogade antaganden, men hittills har ingen bevisat någonting, vare sig klargörande orsakssamband eller fungerande åtgärder. Bristen på svar gäller också Khaleds repliker ovan, som avslutar ett av kapitlen där han står i centrum. ”De vanliga låtsas som att de inte är en del av problemet.” Det låter insiktsfullt, men vad betyder det? Vilka är de vanliga, alla icke-kriminella? Varför låtsas de? Och vad gör de, eller vad låter de bli att göra, för att förtjäna att kallas ”en del av problemet”?

Med det sagt förväntar sig nog ingen att en reportagebok ska presentera särskilt långtgående förklaringar eller lösningar, hur grundligt det journalistiska arbetet än är, med bredd och djup och många röster som kommer till tals, utom alla – och de är enligt författaren många – som säger att de vill komma till tals, men i slutänden inte vågar. Den begränsningen till trots är Tills alla dör kanske det närmaste man kan komma en helhetsbelysning av Rinkebys gängkriminalitet på populärnivå. Den genomsyras av hopplöshet, mer än jag hade trott. Trösten, tills vidare, är att viljan till förändring finns, hos många av föräldrarna, poliserna, lärarna och de andra runtomkring. Man kan dra slutsatsen att de dyra stödinsatserna är verkningslösa när våldsspiralerna inte tar slut, men vem vet hur snabbt de hade snurrat utan motkraft. Vi får inte sluta lägga oss i, på de sätt vi kan. På något plan kommer också Diamant Salihus reportage att göra skillnad.