Nu börjar äntligen det gråbruna övertaget lida mot sitt slut. Välkommen, vårgrönskan!

Varken SB eller jag är särskilt bekant med Lill-Jansskogen, och vad som tar vid i dess norra ände visste vi bara på ett ungefär när vi började vår efter-jobbet-promenad vid Storängsbotten. Efter att ha mött två hästar med ryttare och några enstaka flanörer såg vi folk mest på håll och hade gångvägen (som helt uppenbart också är ridväg) för oss själva.

Nu är det knappt fyra veckor sedan vår senaste coronaanpassade sällskapsaktivitet – Östermalmspromenad den gången – och under eftermiddagens uppdatering upptäckte vi ett par gemensamma erfarenheter från de senaste dagarna. Vi har båda sökt kurser inför höstterminen i sista minuten och tittat på lägenheter. I övrigt var samtalsämnet kolleger – hur man umgås på jobbet och utanför jobbet, när en kollega även är en vän, när en före detta kollega övergår till att vara en vän. (När jag tänker på det så här i efterhand låter det som en ganska typisk övernördig Seinfeld-konversation.)

Tack vare min miss i fredags eftermiddag, när jag packade ner datorn i ryggsäcken på jobbet men lämnade kvar strömkabeln, kan jag nu lägga ihop Lill-Janspromenaden med den timslånga jag tog i morse, till biblioteket tur och retur för att hämta kabeln, och är uppe i 21365 steg. Över 20000 andra dagen i rad. Det är bra, de återkommande hemmaarbetsdagarna är väldigt dåliga för mitt årsgenomsnitt.