I går hade vi alltså läsecirkel på Sturebibblan kring serieboken Gaza : fotnoter till ett krig (Footnotes in Gaza), som jag läste ut max en timme innan cirkeln började. Jag föredrar nästan alltid att läsa på engelska om det är originalspråk, men ibland blir det många ord att slå upp, och det blev det den här gången, nämligen krigstermer. På läsecirkelsaffischen kallade vi boken ”grafisk roman” i brist på ett relevant begrepp, men det här är alltså ett 400 sidor långt journalistiskt reportage* om Gazaremsan, med fokus på två massakrer som ägde rum 1956. Serieskaparen Joe Sacco var 2002 och 2003 på plats i de båda städerna där det skedde, Khan Younis och Rafah, och sökte efter äldre personer att intervjua, och både processen att leta upp information och informanter och själva intervjuerna som berättar om massakrerna ingår i boken.

”Fotnoter” syftar på det faktum att händelserna fallit i glömska, att de i så hög grad liknar de dåd som sker oavbrutet på Gazaremsan, så vem kan hålla isär incidenterna? Inte ens Gazaborna själva. Idén till boken fick Joe Sacco när han fick veta att en passage som handlade om det som hände 1956 redigerades bort ur en artikel i tidskriften Harper’s om Khan Younis som han hade i uppdrag att illustrera. Han vägrade låta den delen av historien avfärdas så lätt, i synnerhet som det visat sig hur lite som skrivits ner om händelserna över huvud taget. I slutet av boken konstaterar Joe Sacco att han och hans lokala medhjälpare Abed efter sina efterforskningar och intervjuer är världens främsta experter i ämnet.

Ingen cirkel är den andra lik och man vet aldrig om gruppen kommer att hålla sig till ämnet eller ej, men den här gången pratade vi koncentrerat om boken, utan några längre utsvävningar. Är serierutor ett bra sätt att redogöra för bortglömda krigshandlingar? Vad tyckte vi om tecknarstilen? Våldsskildringarna? Joe Saccos egen roll i sin historia? Den minutiösa återgivningen av de intervjuade gubbarnas och gummornas svar? Anna, en av deltagarna, jämför boken med en dramadokumentär, och det är nog så nära man kan komma en genrejämförelse. Samtid, som Joe Sacco lär ha tecknat utifrån foton och minnen, blandas med dåtid, där det måste ligga mängder av research bakom de tecknade bilderna, och det som inte går att veta – exakt hur miljöer och personer och skeenden såg ut – återskapas så verklighetsnära som möjligt.

Tre tankar blir kvar efter läsningen. För det första att den svårgripbara situationen på Gazaremsan blivit något lite bättre belyst. För det andra att det är en ynnest att få ta del av ett verk som måste ha krävt extremt mycket arbete. Och för det tredje att världen är full av oberättade berättelser som alla är värda 400 sidor serierutor.

* Jag skulle just skriva ner formuleringen ”journalistiskt reportage” och började fundera på om det är ett vedertaget uttryck, så jag googlade på det. De två första träffarna rörde den här boken. Är inte det ett ganska otroligt sammanträffande?