AE och jag hade just lotsats av värdinnan till vårt lantligt gulliga rum en trappa upp i Ivy Guest House i Hawkshead i Lake District. Jag hade inte minutkoll på mejlen under resan, särskilt inte den dagen, som fram till ankomsten i den lilla byn hade bestått av brant och utmanande vandring, men råkade nu få syn på ett nyhetsbrev från Dramaten med inbjudan till dess ”Höstöppning”. Biljetterna var gratis, max två per person. Jag slog till, snabbt. Det fanns platser kvar uppe på tredje raden.

Den andra biljetten gick till JF, och när vi passerade kontrollen i entrén lite före ett i dag blev vi oförhappandes uppgraderade till finfina förstaradsplatser – återbud, kanske – varifrån vi fick höra i introduktionen på scenen att biljetterna tagit slut på någon timme under onsdagseftermiddagen för tio dagar sedan. Det förvånar mig inte. Vi kulturtanter är som gamar.

Under programmet presenterades höstens smörgåsbord av klassiskt och nytt, gästspel och barnteater. Med så generös inramning, festlig stämning, till och med oväntat finfina platser, hade man ju velat vara entusiastiskt mottaglig för precis allt, men nu har vi ju olika smak och intressen. Kavalkaden fungerade delvis som varnande konsumentupplysning. I den allra första programpunkten, ett kort parti ur ”Så tuktas en argbigga”, ingick ett skruvat, strippklubbsbetonat nummer som Shakespeare kanske hade älskat, vad vet jag, men som var lika delar pinsamt och djupt obehagligt. De följande inslagen var i alla fall inte stötande, de bara lockade olika mycket, och även om allt inte var för mig var det absolut tilltalande att ta del av små teaterstycken och presentationer av väldigt olika karaktär. Korta uppspelade avsnitt varierades med manusläsning och koreografiövningar till pjäser som är på repetitionsstadiet, eller inte ens har hunnit dit. Hela publiken var delaktig i övningen ”teckna en bokstav med en kroppsdel”. Koreografen på scenen tecknade ett Ö med armbågen. Jag tecknade ett S med örat, JF ett J med näsan.

Men det allra mest underhållande interaktiva inslaget var förstås raden av huvudbonader att prova. Så enkelt, så roligt. Vi tog selfies med den ena looken efter den andra och började köa till fikat så sent att bullarna hann ta slut. Visst, vi var på gratisevenemang, men lockas det med fika i inbjudan ska det finnas fika till alla. Det blev en post på minuskontot med viss tyngd. Men för att inte sluta i moll – här är ett par hattar till.