Jag minns att DN-artikeln om Liza Alexandrova (eller Liza Alexandrova-Zorina, som det står på hennes bok) gjorde mig lite provocerad, när jag läste den för en månad sedan. ”Svenskar har ingen aning om skuggsamhället”, lyder rubriken. Budskapet upprepas i ingressen – ingen aning. Men hur skulle det annars vara? Skuggsamhällets definition är att personer som håller sig undan – ljuger om sin tillvaro, skapar hemliga nätverk och begränsar kontakten med andra – lyckas med det.

När snarstuckenheten lagt sig läste jag med behållning – och sorg och förskräckelse – om hur Liza Alexandrova tagit sig in i skuggorna och intervjuat ryskspråkiga personer som av bättre eller sämre skäl befinner sig i Sverige och håller sig för sig själva. Här finns svartjobbarna i byggbranschen, kvinnorna som med vidrig förutsägbarhet aldrig är mer än sina kroppar och de politiskt aktiva med felpekande moralisk kompass. Som rysk journalist i Sverige, och sedan i höstas med en vunnen kamp om uppehållstillstånd bakom sig, har Liza Alexandrova fått en särskild åtkomst till dolda personer och miljöer, med och utan wallraffande metod.

Imperiets barn heter boken hon skrivit och hon och förläggaren från Volante pratade om den på Akademibokhandeln i dag. Det var fullsatt och publikfrågorna på slutet visade att engagemanget var stort. Vi fick höra om detaljer i det dråpliga facket, som när Liza och en svensk journalist fick helt motsatta svar från en intervjuperson beroende på vem av de två som ställde frågan, men mest brännande var bitarna som rörde svenska myndigheters rutiner och beslut. De migranter som luras gör det så bra att det är de som talar sanning som blir misstrodda, enligt Liza Alexandrova.

Jag har inte läst boken – har könummer 18 på biblioteket – och bävar lite inför en större dos av den hopplöshet som framkommit i både DN-artikeln och författarsamtalet. Jag kan inte påstå att jag skäms över att inte ha ”en aning” om just det ryskspråkiga skuggsamhället omkring mig, men det är klart att jag vill veta mer.