Varför ta med en vanlig, tråkig vattenflaska på picknicken, när man kan rota fram en polsk vattenflaska i ett skåp och sätta i en kvist mynta från balkonglådan? LW och jag hade inga storvulna fredagskvällsplaner, utan hade bara stämt träff vid Årstavikens Segelsällskap, varifrån vi gick till en bänk med halvskymd vikutsikt och åt varsin portion av den couscoussallad jag hade – och fortfarande har – kylen full av, medan joggare, flanörer och hundrastare passerade i en stadig ström. Men det är detaljerna som gör det, som myntavattnet. Eftersom vi båda höstlängtar allvarligt vid det här laget var den framkrypande svalkan inget vi sörjde över, snarare en förhöjande faktor när den varma chokladen och äppelmazarinerna kom fram.

Det ursprungliga skälet till mötet var att jag skulle överlämna ett halvt pepparkakshus, demolerat, alltså, i påse (från jul-i-juli för två veckor sedan). Andra hälften är kvar här hemma, på brickan där vi byggde det, men jag har redan knaprat i mig en och annan väggbit, lite taknock, en halv skorsten och ganska mycket godisdekor. Det var godare än jag trodde.

(Vyn över Norr Mälarstrand och Stadshuset är förstås den jag hade från Västerbron på väg hem.)