Inför biopremiären av Downton Abbey-filmen i höstas lånade jag kollegan M:s dvd-samling med alla sex Downton Abbey-säsonger och de fyra julspecialavsnitten. Ambitionen var att hinna se om hela rasket före premiärbiobesöket, och jag kom ganska långt, men inte hela vägen, och när jag väl sett filmen slog jag av på takten och har småtittat då och då ända fram till för någon vecka sedan. Därefter lämnade jag alla filmer på M:s skrivbord precis innan jag gick på min lilla ledighet för att åka till Tallinn.

När jag kom tillbaka hade M skrivit i ett mail att det finns fler dvd:er att låna, som hennes nyinköpta exemplar av Hitchcock-filmen ”I sista minuten” med Cary Grant (”North by Northwest” från 1959). Jag skrev då att jag och min filmpolare L, som ofta ser 40-50-60-talsfilmer, just hade bokat in en träff då vi skulle se ”State of the Union” med Katharine Hepburn från 1948, och att vi under alla dessa år som vi regelbundet tittat på film aldrig valt en Hitchcock, vad jag kan minnas. M svarade bestämt att det var en allvarlig lucka som vi borde göra något åt.

I kväll kom jag över till L med en ask Coop-semlor, upplagd för presidentvalssatir från 40-talet. Vi skapade varsin extravagant kopp varm choklad, med ett överdåd av toppingalternativ, slog oss ner framför TV:n och satte igång den inspelade filmen – som visade sig vara ett barnprogram från Nickelodeon. Något hade gått snett och filmen gick inte att se på något annat sätt som vi hade tillgång till. En film som däremot fanns inspelad var ”I sista minuten”. Så det blev 50-talsthriller istället, med rappa repliker, perfekta frisyrer och en del pangpang. Filmens presidentinslag begränsades till slutscenen, med livsfarlig klättring nerför ansiktena på Mount Rushmore.