Även om flera delar av Good morning, Vietnam var bekanta tror jag faktiskt att jag hittills inte hade sett den i sin helhet, men nu gick den på TV och jag passade på, som en del av Vietnam-laddningen.
Det som slog mig mest var visserligen den osympatiska kärlekshistorien. Den nyrekryterade DJ:en till den amerikanska militära radiostationen, Adrian Cronauer, anländer till Saigon och börjar genast spana på vietnamesiska tjejer, som han tycker är vackra, men så lika att han inte ser skillnad på dem. Så väljer han slumpmässigt ut en söt tjej han får syn på i myllret på gatan, hon avvisar honom, men han förföljer henne. Resten av filmen gör han stora ansträngningar för att få umgås med denna omkring femton år yngre kvinna och hon börjar acceptera hans närvaro, trots att hennes acceptans är ett kulturellt tvivelaktigt beteende i Vietnam. Han vet att de inte har någon framtid tillsammans men vill träffa henne ändå, hon vet också att de inte har någon framtid tillsammans och talar efter några möten om för honom, med hjälp av den lilla engelska hon kan, att hon därför tycker att det är en dålig idé att träffas, även om han är en trevlig kille. Hjälten blir så ledsen att ögonen tåras, men det enda han mister är en vacker, exotisk, närapå identitetslös docka.
I övrigt – lite daterat, men visst, Robin Williams är, eller var, sorgligt nog, ett humorproffs. En viss del av den charmiga interaktionen med de lokala Sagionborna, på goddag-yxskaft-engelska, kan man undra om den inte är improviserad.
Men det allt överskuggande är förstås kriget, unga amerikanska soldater bussas iväg och man vet att alla inte kommer att återvända, risbönderna på fältet vänder sig om och ser sin by brinna, bomber och minor exploderar, vietnamesiskt och amerikanskt blod flyter.
Eftersom jag planerar att se mer om Vietnamkriget var det här ändå en light-introduktion. I de flesta skildringar kommer det inte att finnas en rapp amerikansk komiker i huvudrollen.