MDCXXII Litterär sommarsalong 2014: Detta borde skrivas i presens

20140715-234218-85338924.jpg
Sture biblioteks första litterära sommarsalong för året, i serien ”Res i litteraturen”, fick lov att äga rum inomhus på grund av alltför sval väderlek, det var kollegerna Salomon och AnnCharlotte som ledde diskussionen om Den store Gatsby, vars geografiska tema förstås var New York. Träff nummer två leddes av mig och Helena i Humlegården i går kväll, boken var Detta borde skrivas i presens av danskan Helle Helle och dess spelplats var Köpenhamn, med flera danska orter.

Helena tyckte mycket om boken, jag var inte lika förtjust. Trots att jag hade väntat med att läsa recensioner tills jag vänt sista sidan och bildat mig en egen uppfattning var jag ändå alltför påverkad av andras tolkningar. Eftersom det nästan alltid ställs frågor på träffarna om författaren och hans eller hennes övriga produktion ville jag komma påläst och hade först snabbt tagit mig igenom Helle Helles mycket korta debutbok Exempel på liv och därefter läst recensioner av den och några texter jag hittade om Helle Helle själv. En återkommande beskrivning av Helle Helles stil var isbergsliknelsen och konstaterandet att det mesta av betydelse sker mellan raderna. Med det i bakhuvudet började jag läsa Detta borde skrivas i presens, hennes senaste roman, jag försökte ha en extra skarp blick och tänka utanför boxen, men mina förkunskaper satte krokben för läsningen som blev ganska pressad och ansträngd. Efteråt undrade jag om jag trots allt missat allt det där underliggande som gjort så många läsare och kritiker så entusiastiska, eller om jag snappat upp det som fanns där men helt enkelt inte uppskattat det.

Nu lutar jag åt det senare. En omläsning (istället för den snabba ombläddring jag hann med) skulle säkert ha fördjupat historien, och det kom upp ett och annat spår under samtalet i Humlegården som fick mig att retroaktivt uppskatta vissa litterära kvaliteter, men också en replik som hjälpte mig att sätta ord på min missbelåtenhet. En av deltagarna hade precis som jag lite svårt för boken, men av andra skäl. Hon såg trots allt något allmängiltigt i storyn: ”Alla som flyttat hemifrån kan känna igen sig.” Nej! Jag har flyttat hemifrån, det är tjugo år sedan nu, men jag känner inte igen mig alls i Dorte, tjejen som tycks vara som en kringtumlande papperstuss vars öde styrs av vindpustar och förbipasserande. Alla hennes relationer verkar vara slumpmässiga, hon visar inget intresse för att arbeta och förtjäna sitt uppehälle och när hon väl söker och kommer in på en universitetskurs struntar hon i att gå den och stannar hemma och vänder på dygnet istället, när hon inte shoppar inne i Köpenhamn. Eller skriver. Någonstans anar man författaren själv i Dorte. Men mig provocerade hon till vansinne.

Efter den ändå mycket lyckade träffen – det är sällan en nackdel att tycka olika – fick jag med mig de överblivna bigarråerna, som jag åt i läsställning hemma i soffan där jag nu kunde lämna Helle Helles värld och kasta mig in i en annan.

Lämna en kommentar