Jag bäddade in en mjuk råtta i en bit tyg och sedan klippte jag till ett rött pappersträd. Helena pysslade ihop något som hon i efterhand tolkade som en rödbeta. Sedan började en kille spela fiol medan han gick på lina.

Ett projekt om bemötande, värdegrund och liknande har pågått i två år bland kulturarbetare i Stockholm och Botkyrka, vilket har inneburit föreläsningar och workshops och lite av varje. Som avslutning på projektet samlades en massa av oss deltagare i en stor hangar, vid bord där det låg pysselmaterial, och där Cirkus Cirkör underhöll från scenen efter en rad avtackningar av projektledare och andra. Jag antar att temat var kreativitet. Eller något.

Jag avskyr att vara en av alla kritiska röster när ett stort projekt drar igång som ska utöka personalens kompetens på ett visserligen relevant men ganska ogripbart område, men man får anstränga sig för att se eventuell frukt av insatsen. Lätt, däremot, är att se hur ens kalender fylls av dessa föreläsningar och workshops då man egentligen behöver all tid till bemötande i praktiken, allt från att förbereda kvällens läsecirkel så att deltagarna får ut mesta möjliga av den till att besvara biblioteksanvändarnas mailfrågor.

Så ja, jag använder hellre måttlig och effektiv utbildningstid till konkret kunskapsinhämtning, som presentationer av ny litteratur, genomgångar av databaser, studiebesök på andra bibliotek eller enkla erfarenhetsutbyten med kolleger inom organisationen. Bemötande är oerhört viktigt, viktigare än att jag kan navigera i en släktforskningsdatabas, men hur blir jag, på riktigt, en bättre bemötare? Genom att jag trivs på jobbet, slipper alltför hög stress och, inte minst, är säker i min yrkeskompetens. Då är hjärnan fri att ha tålamod med den tålamodskrävande, att komma ihåg att se barnet även när det är föräldern som för ordet och att skärpa till sig lite extra i ett sammanhang där språkförbistringar annars kan sätta käppar i hjulet.

Men det var kul att gå på cirkus.