Hurra för Berns, 150 år i dag! Av någon obegriplig anledning ägde själva firandet rum 10-17, då vanligt folk som Sofia och jag är på jobbet, men vi firade med middag på Berns Bistro (då vi även firade varandras födelsedagar i efterskott) och tog desserten i soffgruppen inne på Asiatiska. Sofia hann hem och byta om medan jag kom i jobbkläder, men jag hade i alla fall tagit av de bekväma snörskorna och tagit på ett par vintageskor – mammas gamla, ”flygvärdinneskorna”, som hon kallar dem, i svart sammet och med lagom hög klack.

Sofia köpte det sista exemplaret av jubileumsboken om Berns historia i hotellreceptionen (för dagens specialpris, 150 kronor) och vi gick därifrån på topphumör, tacksamma för att den här stan erbjuder möjligheten att tillbringa en kväll under så ståtliga kristallkronor – samtidigt som det är kontrasterna som gör livet intressant. Vi hade delat historier från helt andra sammanhang under kvällen, om allt från hur ofräsch man känner sig efter bara någon halvtimme på en het italiensk vandringsled till utmanande personligheter, präglade av missbruk och psykisk sjukdom, som vi möter i våra respektive jobb. Vi hör till den lyckliga skara som kan förflytta sig mellan miljöer, från enkelt till märkvärdigt och tillbaka.

Den trogna läsaren vet att jag med jämna mellanrum sjunger Berns salongers lov för att i nästa andetag hitta en eller annan aspekt att kritisera, och jag tänkte inte bryta trenden. Kvällens upplevelse var tämligen helgjuten, god mat och schyst service, så det handlar inte om det. Men häromsistens kom ett nyhetsmail från Berns med en länk till en intervju på hemsidan. Jag brukar verkligen inte ta upp webbutrymme till att dissa mina medmänniskor offentligt, och makeup-artisten Jonas Hallberg är säkert en kalasfin människa på många sätt, men hur tänkte Berns när de publicerade den här intervjun? Är det en parodi? ”The Parkers Hotel i Palm Springs är helt fab och mycket stylish …”