Nu har jag läst den här högt ett par gånger. Den är fin. Rytm, rim, innehåll.

Vägens koral

På väg genom levnadens dagar och år
vill jag stanna i stillhet ibland
för jag tvekar och ängslas som någon som går
i ett väglöst och farofyllt land.
En gammaldags vägfararbön kan väl då
bli ordet på vägen: Med Dej vill jag gå,
med Dej som vill leda mej rätt med Din hand,
med Dej som har skapat min värld.
Med Gud går min färd!

Den vägen som går till en himmel en gång,
så förkunnar min vägfararbön,
den är oviss och farlig och tröttsam och lång
men just därför blir hemkomsten skön.
Och dröjer jag stilla vid vägen ett slag
får jag en aning om redan idag
att vilan jag hoppas få njuta som lön
långt mer än all möda är värd.
Till Gud går min färd!

Ur En aning av evighet av Atle Burman (1998).