Födelsedagsfesten i Årsta hade redan pågått i tre timmar, eller kanske mer, och stämningen verkade ha skruvats ner och blivit avslappnad när jag dök upp efter jobbet. Till slut var vi bara ett litet gäng kvar, jag, Johan, Åsa, Freddan och födelsedagsbarnet Annika. Samtalet svängde från nostalgiskt laddade barnprogram till den löst sammanhållna kulturförening vi startat som jag hävdar ska heta ”Lyran”, trots att jag egentligen inte har någon med mig. Sedan pratade vi om vår gemensamma nämnare Korskyrkan och dess verksamheter, den nattliga kaffeserveringen på Stureplan, hemlösluncherna, vad man gör när en av de hemlösa blir bestulen på sina skor där i kyrkan och hur man håller hemgrupper och lovsångsteam igång under sommaren. Och sedan var jag tvungen att gå, fast jag inte hade lust, för vi pratade om viktiga och bra saker och jag ville vara med och inte sitta hemma och läsa om 70-talets småländska jordbruksbygd. Men nu är jag hemma. Och Korparna ska vara utläst om mindre än två späckade dygn.

Ibland gillar jag mitt jobb jättemycket, ibland inte.