Kvällens hemgruppssamling ägde rum hos Veronica vid Sockenplan. Nio personer var vi den här gången, precis lagom för att kunna dela upp oss tre och tre under bönen. Medan en grupp satt kvar i soffan i vardagsrummet gick en grupp in i det lilla sovrummet och min grupp hamnade det ännu mindre köket. Där fanns två höga barstolar, och när jag tog in en annan stol i normal sitthöjd kändes det så fånigt att sitta där och titta upp på de andra två, så jag hoppade upp på diskbänken. Så där satt vi och bad för varandra en och en. De två som bad la varsin hand på den tredje, som brukligt är, och eftersom vi satt så konstigt, intryckta mellan diskbänken och den höga, smala bordsskivan som stack ut från väggen, fick vi ha en av barstolarna som bönestol i mitten, så att de andra två kom åt att lägga händerna på den som satt där. Den här cirkusen, rundflyttning, handpålägging, en person uppflugen på diskbänken, kunde vem som helst bevittna utanför fönstret en halvtrappa upp. En helt vanlig onsdagskväll för oss. Och skälet till att vi gör de här ansträngningarna, organiserar förbön i grupp, uttrycks på ett berömt sätt i Matteus 18:20: ”Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Vi ber till Gud, och Gud hör, för han är där.