Det här med bokcirklar. Jag gläder mig åt att ha fått delta i sådana genom åren och att det verkar fortsätta så.
Det började med studiegruppen under kursen Litteraturvetenskap A i Uppsala, vårterminen 1996. Kursens seminarier ägde rum tre gånger i veckan i slottets norra torn och litteraturlistan var lång. Fem av oss på kursen var redan bekanta med varandra för att vi terminen dessförinnan läst Kulturvetenskaplig baskurs, och vi bestämde oss snart för att träffas en gång i veckan och prata om de senast lästa texterna. Vi trängde ihop oss hemma hos varandra, i studentrum och små lägenheter, och tyckte att det där var en så förträfflig tradition att den fördes över till nästa termin, B-kursen, för att sedan aldrig riktigt upphöra.
Efter B-kursen splittrades gruppen till olika andra kurser, men vi träffades alltså fortfarande, men med en ny etikett. Nu var vi en bokcirkel. Våra seminarier hade höstterminen 1996 börjat klockan tolv (med andra ord prick kvart över, som det ska vara i den akademiska världen), så varje onsdag bjöd en av oss de andra på frukost innan vi cyklade till slottet. När nu bokcirkeln skulle få ett namn blev det FDFK, Före Detta FrukostKlubben. Inte jätteklatschigt, kanske, och Frukostklubben hade vi aldrig kallat oss, vad jag kan minnas, men FDFK heter vi än.
De första åren träffades vi regelbundet och hade läst en bok till varje tillfälle. Det var nya och gamla romaner och även lite ungdomslitteratur. När vi därefter började bo i olika städer blev det bara sporadiska träffar, och nu, med ett antal barn i bilden, är det ännu svårare. Men vi är fortfarande FDFK, och varje gång jag har kontakt med någon av dem, som Erica som jag hade mitt årliga Ofvandahlsfika med nyligen, kommer det upp – ska vi inte försöka ses? Jo, det ska vi. Börjar vi kolla datum nu är mitten av hösten en rimlig uppskattning.
Min andra bokcirkel hade mer början, mitt och slut, även om slutet kom efter att en inbokad träff blev inställd och sedan aldrig flyttades. Jag minns att vi skulle ha läst Skynda, kom och se av Lotta Lundberg och att jag hade ett biblioteksex hemma länge men utan bokcirkeldatum inte hittade motivationen att läsa den. Bokcirkeln bestod av mig från Stadsbiblioteket, tre medarbetare på Stadsmuseet och en kusin till en av dem. Vi, minus kusinen, jobbade då med Stockholmskällan och sågs med jämna mellanrum till vardags. Det var otroligt roligt att även ses i varandras hem och äta middag tillsammans. Böckerna kom kanske i andra hand, men var ändå skälet till att vi träffades.
Och så för två år sedan startade vi Sture biblioteks läsecirklar. Där är konceptet en bok – en kväll. Man anmäler sig till det tillfälle man är intresserad av, så det blir inte en fast grupp, även om flera personer är återkommande. Alla bokcirklar jag varit med i har inneburit att jag läst sådant jag inte skulle ha valt själv, vilket är väldigt berikande, särskilt som man får diskutera boken efteråt och antingen kan konstatera att man fått öppnade ögon eller att den var usel och att man visste det från början, och särskilt inför Stures cirklar har jag läst en blandad kompott – klassiskt, romantiskt, urbant, samhällskritiskt, svenskt, amerikanskt, isländskt, franskt.
Den senaste Sturecirkeln var den om Jens Liljestrands Novellix-novell Sandhamn som jag ledde tillsammans med kollegan AnnCharlotte häromveckan. Den ena överraskningen var att det dök
upp en kvinna med latinamerikanskt ursprung som forskade i latinamerikansk litteratur. Hon hade med sig ganska avancerade anteckningar om berättelsen, kring ord, karaktärer och teman. Jag älskade det. Hon hade fått prata hela kvällen om hon velat. Eller ja, vi tyckte ju olika om mycket, så jag själv hade inte kunnat hålla tyst. Den andra överraskningen var att novellen, efter att ha tecknat ett porträtt av huvudpersonen, mest kretsar kring en grovt skildrad pedofilisk handling – och det gruppen valde att prata om var den glassiga miljön på Sandhamn och de tjusiga människor som åker dit på somrarna. Och det här var inte cirkeldeltagare som var för känsliga för att våga prata om obehagligheter, så på något sätt kan de inte ha sett det skildrade som alltför uppseendeväckande. Det chockerade mig faktiskt. Ska man se något gott i det hela så är det väl att det här är charmen med läsecirklar med olika konstellationer varje gång – samtalen kan ta vilka riktningar som helst och det går sällan att göra gissningar på förhand. Ingen läser en bok på samma sätt som någon annan.
Det har också blivit några lösa kompisbokcirklar de senaste åren, där de mest frekventa har varit de som ägt rum på Espresso House på Sveavägen med Gospelcenter-Jonas. På Gospelcenter finns många borde-läsa-böcker. Några av dem har det blivit.
Så – är en gammal hederlig företeelse som bokcirklar på väg att dö ut? Knappast. Att prata böcker verkar bli enklare och enklare. Förutom bokcirklar i hem, på bibliotek, på radio och på andra sätt är bokbloggsutbudet stort och där finns förstås interaktiva möjligheter, för att inte tala om framtidens böcker med sociala funktioner.
Ett litet PS. Den här texten påbörjades i förrgår på ett annat Espresso House på Sveavägen. Nu har jag gått igenom den och ändrat på alla möjliga ställen för att göra den begriplig. Saken var nämligen den att ett par, kanske ryskt, satt bakom en vägg från mig sett och pratade tyst. Hade de fört ett vanligt, normalhögt samtal hade det nog inte varit något problem, men den tjejens röst var inte bara tyst, den var ynklig och vädjande och igång konstant, och sammantaget, rösten, satsmelodin, en vägg emellan, lät det som att man stängt in en stackars hundvalp i en skrubb och stod utanför och lyssnade på ett oupphörligt gnällande. Jag satt i bästa fåtöljen och hade beställt en helt egenkomponerad is-latte macchiato med hasselnötssmak, men hjärnan kunde bara sysselsätta sig med en sak. Gnället. Vanligtvis är jag långt ifrån lättstörd, men det här var något utöver det vanliga.