CCLV Informationshotet

En deltagare i sociala medier-kursen Delning som jag jobbar med skriver angående kursavsnittet om Google att hon mer eller mindre lagt sitt liv i deras händer, på gott och ont. Gott: Bra tjänster, praktiskt med allt samlat hos en aktör. Ont: Man kan inte undgå att avslöja en hel del om sig själv. Men: ”Visst är jag medveten om att Google samlar in min surfningshistorik och annat för att kunna rikta annonserna, men det har jag faktiskt inga större problem med, det är trots allt det som gör att alla dessa användbara tjänster kan vara gratis”, skriver kursdeltagaren (som inte är någon gröngöling bland sociala medier, utan en IT-bibliotekarie som även håller egna kurser).

För en vecka sedan såg jag det engelska programmet ”Du är registrerad” i serien Världen på Kunskapskanalen. Om jag förstod upplägget rätt (trots omvänd kronologi och allmän rörighet) handlade det om att en man vid namn David Bond började fundera på det faktum att dotterns förskola ville ha tillåtelse att registrera data om henne. Det är väl helt oskyldigt, tyckte frun, det är klart att de måste kunna samla vissa uppgifter om barnen. Sådant här är riskfyllt, tyckte David, sparad information om henne och om hurdan hon är kan slå tillbaka senare i livet. David Bond börjar undersöka vilken information som finns, både om dottern och om honom själv, i diverse databaser och bestämmer sig för att utföra ett experiment, nämligen att försöka försvinna i en månad och ha två detektiver efter sig som plockar upp hans informationsspår.

Trots att det här låter som ett jätteintressant grepp för att avslöja hur mycket omvärlden kan ta reda på om oss blir det tyvärr pannkaka av hela den dramaturgiska idén, om man frågar mig. Om uppgiften hade varit just att gömma sig i en månad skulle David förstås ha stängt av mobilen och lagt den i en byrålåda, provianterat ordentligt i en affär nära sitt hem, köpt en tågbiljett med kontanta medel och tältat i skogen i en trakt där han aldrig tidigare varit. Istället använder han mobilen, besöker sina föräldrar och öppnar till och med ett mail från deckarna och går in på en webbsida de lagt upp (killen kan inte ha sett ett enda 24-avsnitt). Men snart blir han paranoid av skräck för att bli upptäckt, så han börjar resa runt i Europa. Någonstans mitt i programmet säger han dock något intressant – experimentet går ut på att han ska försöka leva ungefär som vanligt, men ändå förhindra informationsläckage. Det är ju en helt annan sak. Men det är svårt att kombinera med en flykt från två detektiver, med tanke på att uppgifter som var hans föräldrar bor står i telefonkatalogen och inte har så mycket att göra med signaler från mobilen, inloggningar på Facebook från internetcaféer, registrerade inköp i webbutiker och myndigheters register, sådant han egentligen var rädd för. Och här kommer spoilern: Till slut åker han dit. Hans fru är gravid och en av detektiverna ringer mödravårdscentralen, låtsas vara David och frågar vilken dag och tid de ska dit på kontroll. Sköterskan lämnar ut uppgifterna, och detektiverna hoppas att David ska komma till kontrollen, vilket han gör.

Programmet visar också intervjuer dels med personer som råkat väldigt illa ut, till exempel för att deras uppgifter blivit kapade, och dels med experter som pratar om faran med för detaljerade register över privatpersoner. Men medan dramats slutsats blir ”det går inte att gömma sig” borde det ha varit ”det finns personer som med onda avsikter kan utnyttja uppgifterna” och ”även skyddade uppgifter kan kommas åt på otillåtna sätt”. När David upptäcktes hade inte detektiverna hittat honom genom att ta del av offentliga uppgifter, utan genom att, om än temporärt, kapa Davids identitet.

Det är alltså mycket mer intressant att prata om information i rätt eller fel händer. Mycket elände kan inträffa om information felaktigt lämnas ut eller på annat sätt nås av illvilliga personer, men i programmet sas inget alls om vikten av information i rätt händer. Vi skulle till exempel inte kunna bedriva biblioteksverksamhet om vi inte fick hålla reda på folks personuppgifter och vad de lånar, för att inte tala om sjukvården, rättsväsendet och alla möjliga delar av samhället.

Och sedan har vi de privata aktörerna. Exempelvis berättar vi massor om oss själva för Google och Facebook och alla andra webbtjänster vi använder. Jag vill inte förminska riskerna och jag kan inte se in i framtiden och förutspå vad som rimligen skulle kunna ske om personlig information om vanligt folk i större utsträckning kommer i skurkars händer, men vad är det man till vardags bekymrar sig för? Dels att sådant man skriver på nätet kan ses av vem som helst och dels att uppgifter i stil med nätbeteende och preferenser sparas. Det första problemet har bara en lösning och den är enkel – var försiktig med vad du skriver på nätet. Oavsett begränsande inställningar är det bara att räkna med att alla kan se allt och att agera därefter. Att ens historik sparas har att göra med det Delning-deltagaren skrev, alltså att ta fram riktade annonser, vilket är priset för tjänster vi inte betalar reda pengar för.

Det här är viktigt. Många agerar som om de här tjänsterna – eftersom väldigt många använder dem och vi inte betalar för dem – är någon typ av mänskliga rättigheter. Det är klart att något slags etiska regler ska följas av aktörerna, men i övrigt ingår vi avtal när vi använder tjänsterna och har ingen rätt att klaga på villkoren.

Vi kan väl slå fast på en gång att ingenting är gratis. I de här fallen betalar användaren genom att avslöja så pass mycket om sig själv att aktören i fråga kan lista ut vilka varor och tjänster man kanske skulle vara beredd att lägga pengar på. En annan självklarhet är att det är företaget bakom tjänsten och inte användaren som skriver reglerna. Fotografiska får inte visa nakenbilder på Facebook, eftersom det strider mot reglerna. Punkt. Jag begriper inte att så många kan bli så upprörda över det. Fotografiska och mängder av andra verksamheter har i Facebook en oerhört kraftfull marknadsföringskanal som inte kostar mer än tiden det tar att fylla sidan med innehåll, så det minsta de kan göra är väl att acceptera villkoren.

Självklart finns det andra slags databaser där man hamnar utan att kunna styra det själv, men jag möter så ofta en så stor skepsis mot webbtjänsterna och, som många antar, deras hänsynslösa datainsamlande att jag tycker det är dags att ta ett steg tillbaka och upplysa om att det är användaren som förser tjänsten med information. Det är helt upp till dig om du vill släppa ifrån dig den. Och om du gör det, alltså gör bedömningen att Facebook eller Google eller någon annan aktör är ”rätt händer” för din information, kan du ta del av väldigt intressanta tjänster, och oavsett vad man tycker om saken är de ofta uppbyggda på det sättet att de blir bättre för användaren ju mer information de får.

7 tankar om “CCLV Informationshotet

  1. Google har faktiskt varit väldigt tuffa med att vägra lämna ut uppgifter och det ska de ha en eloge för. De använder sina insamlade uppgifter för eget bruk, i första hand riktad reklam. Men de jagar inte enskilda personer och det känns betryggande. Hoppas verkligen att de vågar fortsätta att säga nej till myndigheter, FBI; CIA med flera.

  2. Det är just medvetenheten som jag tycker är viktig.Många inser inte eller verkar i alla fall inte tänka på att uppgifterna som man förser exempelvis Google och Facebook med kommer att användas för att kunna rikta annonser. Så länge användarna är medvetna om det och själv tar ställning till om de accepterar att betala det priset eller inte så kan vi alla glädjas över hur mycket nytta vi har av ”gratis”tjänsterna.

  3. Jag tror till och med att upplysningen att ens personliga uppgifter används till riktade annonser skulle vara lugnande för ganska många. De ovana webbanvändarna, som man möter på biblioteket och även på Delning i viss mån, tror jag ofta har blåst upp sin datainsamlingsrädsla utan att tänka på vad webbtjänsten skulle ha för nytta av uppgifterna.

    Jag pratade nyligen med en tjej som inte använder Facebook och som blivit upprörd när hon förstått att olika personer publicerat bilder på henne utan hennes samtycke. Jag förstår hennes reaktion, särskilt för icke-användare känns säkert en Facebook-publicering som att ens bild satts in i morgontidningen utan att någon förvarnat. Men i nästa andetag sa hon att hon trots allt inser att information om en själv inte går att kontrollera. Hamnar den inte på Facebook kan den lika gärna spridas mellan vänner som pratar med varandra i telefon eller kommunicerar på vilket annat sätt som helst.

    Det är svårt att vara klok i den här frågan. Är vi på väg mot ett registersamhälle utan like, där hela våra liv går att nå med några knapptryckningar, för att utnyttjas eller förvrängas? Eller är de här digitala verktygen nymodigheter som vilka andra nymodigheter som helst, där rädslan för det okända är oundviklig i början? Det finns väl inte en enda teknisk nyhet i historien som inte mottagits med skepsis och oro.

    Alla vi som kastat oss in i den här världen med liv och lust får väl vänta och se. Sannolikt kommer det att som vanligt finnas 99,9 procent brukare och 0,1 procent missbrukare. Den risken får man alltid ta.

  4. Den överdrivna rädslan finns där definitivt. Och förstärks med jämna mellanrum av kvällstidningar som på löpsedlar blåser upp alla hot och risker med framför allt Facebook. Det är tråkigt att sådant förstärker rädslan som många icke-användare redan har ändå.

    Det är nog egentligen större risk att någon stjäl din väska och på så sätt får tag i en massa uppgifter om dig än att någon får det via nättjänster.

  5. Ja, det tror jag också, och jag måste bara citera Ernst Billgren: ”791 personer dödades av brödrostar i USA förra året, men bara nio personer dödades av hajar under samma period. Det är sådan information man vill ha och kan ha nytta av. Tyvärr så betyder det inte att folk är räddare för brödrostar än för hajar även om de borde. Det är nog bara när man håller på att stekas av sin trasiga brödrost som man strax innan man dör plötsligt minns med ett ”Javisst ja!” brödrostar är farliga, på sina läppar. Många dör hellre än byter ut sina vanföreställningar mot fakta.”

Lämna ett svar till Kraka Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s