Sådant jag känt:

– Wow, jag är och hämtar sparris hos byns sparrisodlare i lilla Gündlingen i södra Tyskland!
– Wow, jag tar ut blöt tvätt ur maskinen i Mireias kök i Barcelona och hänger den på strecket på balkongen, som alla andra i lägenheterna runtomkring!
– Wow, jag sitter på en buss i Glasgow på väg till ett stödcenter för ungdomar!
– Wow, jag befinner mig på en engelskalektion på universitetet i York!
– Wow, jag har gått hela vägen från den lila staden Camogli till den ännu mindre staden San Rocco, vid norra Italiens västkust!

Sådant jag – på allvar – försöker känna:

– Wow, jag står vid mjölkdisken på Daglivs vid Fridhemsplan!
– Wow, jag sätter igång torktumlaren i en tvättstuga mitt på Kungsholmen!
– Wow, jag går på ett tåg på Rådhusets tunnelbanestation på väg till gymmet på Söder!
– Wow, jag sitter på ett möte på Östermalms bibliotek!
– Wow, jag har gått hela vägen från Polishuset till Karlaplan!

I morse åkte jag fel med tunnelbanan och kom sent till jobbet, där jag skulle ha varit på plats i informationsdisken när vi öppnade. Vid arbetsdagens slut, då jag hade bråttom vidare, tappade jag ett vattenglas och hade vatten och glassplitter i hela arbetsrummet att städa upp. När jag en kvart senare klev på en buss vid Karlaplan upptäckte jag att jag fortfarande hade bibliotekariefrisyr, det vill säga knut ihophållen med en av jobbets blyertspennor. Jag hann också under dagen säga till en kollega att jag i morgon behöver gå tidigt för att jag ska höra Karl Ove Knausgård på Kulturhuset, fast det är nästa vecka. Måste komma ihåg att ta tillbaka det.

I dag har jag haft en ledig dag, vilket inneburit intensivt research- och skrivarbete morgon och förmiddag, föreläsning för pensionärer vid två, en sväng förbi jobbet, träning, under kvällen genomgång av jobbmail och förberedelse för jobbmöte. (Jag hann faktiskt se klart det långfilmslånga Christmas special-avsnittet av Downton Abbey också.)