Jag har inte ens ledig helg, men det känns som att jag har semester – två dagar utan hantverkare, kanske tre!

De annonserar på ett papper på ytterdörren vilka dagar de behöver tillgång till lägenheten, vilket för min lägenhets del har varit varje vardag från 7.00 och resten av dagen. Jag har inte vetat om det på förhand, utan efter arbetsdagens slut skriver de upp att de kommer i morgon igen. Förra veckan sammanföll min lediga helg med deras lediga helg, men den här veckan hade jag ledig onsdag (vilket innebar en dags förberedelser för att på kvällen vara på jobbet i tre och en halv timme och leda läsecirkelkurs, men ändå) och då fick jag igenom att lägenheten var tillgänglig från 11.30, så att jag i alla fall skulle få sovmorgon och en del förmiddagstid i fred. Nu jobbar jag alltså i dag, lördag, och i morgon, söndag, men njöt i fulla drag i morse av att slippa vara duschad, klädd och klar före sju och därefter antingen vila lite på soffan – ofta jobbar jag kväll och ska inte vara på plats förrän vid tio – samtidigt som det kan knacka på dörren när som helst eller, när de har kommit, stå och hänga vid köksbänken över en frukostmacka, den enda plats i den lilla lyan där jag inte är i fönstrens och därmed hantverkarnas, slipandet och målandets omedelbara närhet.

Till min förvåning och förtjusning ser jag också att de inte skrivit upp något om vidare fönsterarbete på måndag. Inte för att jag ropar hej, men även om de skulle komma har jag bett om dispens också för den dagen – en ledig vardag – fram till 11.30.

Jag har till och med blivit så nojig att jag låser överlåset på nätterna – tänk om jag försover mig, inte hör att de knackar vid sjurycket och vaknar av att de börjar bre ut plast över bordet och TV:n och plocka fram målarfärgen.

Självklart har jag inget emot varken hantverkarna – samma två gubbar varje gång – eller renoveringen och önskar att min integritetströskel inte var så lättöverkliven. Men nu är det som det är. Och jag bor som jag gör. Jag räknar ner till den dag papperen tas ner från min ytterdörr. (Fast nästa dag kommer säkert ett meddelande om inspektion av det utförda arbetet, varpå ventilationen nog ska ses över, och börjar det inte bli dags för stambyte?)

Jo, jag uppskattar verkligen att huset jag bor i underhålls och är också tacksam att det är föreningen som anlitar hantverkare – men jag ogillar starkt att lämna ut min nyckel inför ett arbete som utförs lite då och då under flera veckors tid. Och när som helst under dagen kommer de in i ens lägenhet och kan aldrig på förhand tala om när. Det var inte länge sedan sist och nu var det dags igen.

Den här gången gäller det fönstren. Jag kom hem ganska sent från Englandsresan i går kväll och i morse fick man lov att vara uppe och klädd och ha plockat undan möbler och prylar framför fönstren klockan sju, då hantverkarna gick runt och samlade in nycklar. Jag försökte fråga hur dags under dagen de skulle komma in och påbörja arbetet och mannen utanför min dörr började att, på bruten svenska, förklara vad det var de skulle göra. De får göra vad de vill med fönstren, tänkte jag, smajlade upp mig och försökte igen. ”Hur dags?” Då sa han något som jag tolkade som: ”Om tjugo minuter.” Sedan såg jag inte till dem på nästan två timmar. Efteråt slog det mig att mannen nog inte förstod uttrycket ”hur dags” och istället svarade på hur de skulle gå tillväga och hur lång tid det skulle ta. Lite skämmigt. Det var inte min mening att ifrågasätta deras kompetens. Jag skulle ha testat ”när”, ”vilken tid”, ”vilket klockslag” eller något annat.

Etapp 1 verkar ha bestått i att ytterfönstren plockats bort från alla lägenheter och ställts i trapphuset. Resultat: Höstkylan rakt in i hemmet.