Jag hann precis se ”Medan staden sover” från 1950 innan den togs bort från SVT Play (för ögonblicket ligger den på SF Anytime). Det var mest Stockholmsmiljöerna som väckte mitt intresse, men det går inte att se en film om ungdomar på glid för 75 år sedan och inte jämföra med i dag. Här skildras den gränslösa ledaren som lockar, hotar och hånar till sig kompisarnas medgörlighet. Den unga kvinnan som står honom bi, men ändå inte vill göra avkall på sin rättskänsla. Ungdomarnas pappor som ger upp och gormar. Deras mammor som ger upp och gråter. Förövarnas kamp med sina känslor när brottet de begår blir grövre än de tänkt sig.

Klart att tugget är något in i bängen daterat, men vill man se det tidlösa så kan man, både det nattsvarta och det hoppfulla. 2025 (snart 2026) rapporterar media framför allt om de unga kriminella män som uppvisar bottenlös råhet, med eller utan förstärkning av kemiska preparat, varpå de i rätten nekar till brott, genomgående. I filmen skildras även de ligister (tidens nyord) som chockeras, ångrar sig, backar och vet att en bättre framtid hägrar om de sköter sig. Inte har sådana ryggmärgsreaktioner dött ut? Nej, det har de inte.

Per Anders Fogelström står för manus, tillsammans med regissör Lars-Eric Kjellgren. Recensenterna tyckte mycket om Sven-Eric Gable, som den obehagliga gängledaren. Barbro Hiort af Ornäs spelar en skrupelfri brud som är ”dyr i drift”, skor sig i de hårda grabbarnas sällskap och saknar varje likhet med den enda roll jag förknippar henne med, nämligen den som Stig-Helmers mamma. Mer om filmens skådespelare, tillblivelse och mottagande går att läsa i Svensk Filmdatabas, där man dock ska gå in kisande om man ännu inte sett den film man vill läsa om, eftersom handlingen i allmänhet spoilas på de första raderna.

Klippen ur samtidens recensioner är ofta det mest intressanta stoffet i Svensk Filmdatabas, som jag konstaterat tidigare. Här några rader om ”Medan staden sover” av Carl Björkman i DN: ”Det är en film som verkligen intresserar sig för ungdomen, för dess oro, för dess svårigheter att inordna sig, för detta att det hela tiden rör sig om pojkar som inte vet var dom ska vara, vad dom ska göra av livet.”

(Måste nämna att jag äter en Guldnougat från Cloetta medan jag skriver detta. Jag vattnade blommor hos SB i dag och hittade den där, som blomvattnargåva. Ungdomarna från arbetarfamiljer på 1950-talets Södermalm kunde nog ha köpt en Guldnougat i närmsta tjorre, om de hade råd. Jag antar att den var klassisk redan då. Den föddes 1913.)