Har nu läst ut Nikolaj Gogols novell Kappan, sannolikt för första gången. Av någon anledning har jag länge romantiserat den, sett framför mig ett kallt men vackert Sankt Petersburg under ett sagobetonat 1800-tal, hästar och vagnar som klapprar förbi och en man som stänger ute kylan med en robust kappa.

Istället är det en berättelse om en tafatt, utstött, asocial antihjälte. Och hans robusta kappa. Men den har sin charm, särskilt språkligt.