Det var det, den allra sista föreläsningen i Stockholms historia. Vad fort det har gått. Jag hade kunnat ha den här tisdagsvanan resten av livet. Sorgligt nog handlade det den här gången om ”staden som försvann”, om hur City såg ut före rivningsvågen på 50- och 60-talen. Föreläsaren, Anders Sjöbrandt, vars två 50- och 60-talsdokumenterande fotoböcker jag plockade med på Slussens bibliotek i dag, berättade om hur han studerat politikernas retorik och allmänhetens respons, eller brist på respons innan det var försent. Hans egen retorik under föreläsningen lät muntert objektiv, men gick ändå oftast ut på vilken dålig idé cityomvandlingen var, med diverse detaljer om beslutsfattarnas personliga hatobjekt i stan och fula knep som togs till för att äldre bebyggelse skulle framstå som slum bortom allt hopp.

Man blev ju helt gråtfärdig. Ett antal händer i salen viftade efteråt och en och annan ville gärna ventilera sin frustration.

Efteråt muntrade jag upp mig med att titta på växtligheten i skymningen kring universitetet. Sedan blev jag ännu gladare av solnedgången över Brunnsviken. (För självklart hoppade jag av bussen vid tredje hållplatsen för att promenera resten av vägen hem, är det stegtävling så är det.)