Vissa böcker läser man i ett svep, som Ängeln på Malmskillnadsgatan av och om Elise Lindqvist, kvinnan som växte upp under konstanta övergrepp, blev kristen vid över 50 års ålder och började arbeta bland Stockholms prostituerade.

Det är otroligt sorglig läsning, förstås, om människor som tar sig rätt att utnyttja, visa makt över och tjäna pengar på andra, men andra hälften är mestadels ljus och det finns riktigt roliga stycken. Som det här, om en incident som inträffar när teamet som jobbar bland de prostituerade kvinnorna är klara för natten:

En natt när vi lämnar Malmskillnadsgatan tar vi vår vanliga tur ner mot Sergels torg och Drottninggatan för att ge bort de smörgåsar som blivit över. Vi tar aldrig med oss något tillbaka till köket.
    Vi knallar iväg efter att vi sagt adjö, kramat om och vinkat till tjejerna. Vi går mot köket, och just då hör vi hur några skriker, gapar och svär.
    Det är två gäng ungdomar med omkring sju personer i varje grupp. Det ena gänget skriker och gapar att de ska slå ihjäl de andra, som står utanför trottoaren på gatan.
   Jag ser att gängen går mot varandra och vi förstår allesammans att ett rejält slagsmål kommer att bryta ut.
   Då är det något som händer inom mig. Jag kan inte förklara vad det är, men jag blir plötsligt som Tarzan.
   Jag tar smörgåsarna som jag har i näven och springer och ställer mig mitt emellan gängen. Jag skriker för full hals:
    ”Vad är det ni håller på med? Måste ni göra på det här viset? Är ni inte kloka? Kan ni inte sluta?”
    Jag börjar dela ut smörgåsarna till dem och säger:
    ”Här har ni smörgåsar. Ät istället, och bli lugna! Ät och bli sams.”
    Jag tar smörgåsarna och trycker ner dem i nävarna på grabbarna. Det blir totalt tyst. Man hade kunnat höra en knappnål falla. Killarna står bara och gapar.
    En kille kommer fram och säger:
    ”Nej, men får vi smörgåsar? Men tack!”
    Och sedan kom det flera killar och tackar.
    Jag svarar: ”Ät nu, och bli sams istället. Var vänner – det är mycket roligare.”

Varje fredagskväll, fram till på småtimmarna, står denna lilla fantastiska dam vid kaffebordet på Malmskillnadsgatan med omkring tre andra volontärer. Hon vet precis vad tjejerna behöver, både själsligt och materiellt. Och allt detta pågår på en tjugo minuters promenads avstånd från där jag bor.