Jenny H jobbar med löner och personalfrågor, jag som bibliotekarie. Över en kvällsfika berättade Jenny om hur hon under arbetsdagen gått igenom personalens avtal och jublat över varje felaktighet. För att hon upptäckt den och kunde rätta till den, alltså. Själv beskrev jag liknande känslor vid hyllstädning. Jag kan aldrig nöja mig med att ställa mig vid en hylla och rätta till böcker som jag ser hamnat i alfabetisk oordning utan måste lasta ner hela hyllplanets böcker på en vagn och gå igenom dem vid datorn. Hoppsan, den boken skulle enligt systemet stå i magasinet, men saknade magasinsstämpel. Oj då, den här reserverades till Skarpnäcks bibliotek för två veckor sedan. Någon står på fel signum, har felaktigt placerats på redaktörens efternamn istället för på titel eller saknas helt i katalogen.

”Visst är det tråkigt om det visar sig att alla böcker redan stod i perfekt ordning?” frågade Jenny, och det är ju bara att erkänna – att böckerna står rätt är ingen tillfredsställelse alls, om det inte är på grund av att jag själv just rättat till dem. Hittar jag inga fel måste jag leta vidare tills jag hittar dem. Och hittar jag många fel är jag ännu mer taggad att fortsätta.

Eller som Jenny sa, inte som något slags sammanfattande fras, utan i bokstavlig mening: ”Och hur kul är det att dammsuga om det inte rasslar?”