I tisdags var bibliotekspersonalen i Östermalmsenheten på studiebesök på Anna Lindh-biblioteket på KTH-området. Studiebesök är det bästa jag vet. Vi fick information om bibliotekets bakgrund och inriktning – det är ett specialbibliotek inom försvar, utrikes- och säkerhetspolitik – och svar på frågor om det praktiska som vi som indirekta kolleger är nyfikna på. Hur lånar och återlämnar man? Hur mycket av materialet är till utlån? Hur många besökare har biblioteket per dag? Vad ställer besökarna för frågor? Finns det grupprum? Hur går litteraturinköpen in? Satsar biblioteket på e-böcker?

Vi skämdes också bort med hembakta chokladrutor och fick en del nyfikna frågor tillbaka, bland annat om RFID, de chip som sitter i våra böcker och gör dem lättare att scanna (för lån och återlämning och för att få upp information om dem på skärmen) och som också gör att det tjuter i larmbågarna om någon går ut med en pålarmad bok. På Anna Lindh-biblioteket funderar man på att börja använda samma teknik. Jag kan inte tänka mig att vara utan den – på Sturebibblan, till exempel, är själva plattan som läser av chippen inbyggd i informationsdisken. Där lägger vi böckerna som ska läsas av istället för att hålla på med streckkoder och handscanner. Att böckerna inte var försedda med chip när jag började inom Stockholms stadsbibliotek känns mycket avlägset.

Förutom att få inblick i andra bibliotekariers arbete är det väldigt värdefullt att bli påmind om hur många bibliotek här i stan som är tillgängliga för allmänheten. Vem som helst (som är över 18 år och bosatt i Sverige) kan skaffa lånekort och låna hem böcker från Anna Lindh-biblioteket. Och Universitetsbiblioteket och Riksdagsbiblioteket och Goethe-institutets bibliotek för tyska böcker och Finlandsinstitutets bibliotek för finska och finlandssvenska böcker …