Min enda chans att besöka Chokladfestivalen på Nordiska museet under dess tre dagar var den här eftermiddagen efter gudstjänsten, då jag dessutom var med i kyrkkaffegruppen, vilket innebär att man är bland de sista som lämnar stället, och sedan var tvungen att gå hem emellan och byta skorna som blivit sjöblöta i regnet.

Nåväl. Jag kom fram med en skramlade gammal spårvagn – de bästa! – strax efter fyra och hade alltså möjlighet att ta del av festivalens två allra sista timmar, men var effektiv och klar på en och en halv. Jag tror att i alla fall något av mina inköp gjordes till rabatterat slutet-av-festivalen-pris.

Annars kunde man inte direkt ana att festivalen var på upphällningen. Det var gott om folk och trångt framför de utställare som var bra på att hålla fram brickor med smakprover och de som sålde praliner och chokladkakor till särskilt bra pris.

Efter en första köprunda i vänstra delen av hallen gick jag över till den högra och hittade Ellinor vid Amedeis bord. Där var de saliga över att just ha vunnit tävlingen där besökarna röstar fram godaste chokladen, vilket blev deras ”Trinidad”. Jag fick en liten smakruta som jag ännu inte ätit, den ligger på en hedersplats bland min övriga chokladshopping, men jag räknar med att gilla den. Sedan fick jag pralinsmakprov och köpte flera små askar, varav en blev kompisfylld med ett par extra praliner. Man ska känna folk i chokladbranschen. Ellinor lärde mig också hur jag ska hälsa på folk i Sydafrika, dit jag planerar att åka om några månader, men jag har redan glömt vad det var man skulle säga. Innan Ellinor själv åker dit igen strax efter årsskiftet ska jag be om en liten språk- och kulturkurs.

Jag hann till och med se lite av museets utställningar en trappa upp, och när jag hade tittat klart gick jag till en av kortsidorna där på galleriet varifrån man hade bra utsikt över hela festivalhallen. Jag tog en bild, som jag Instagramade och gav taggen #chokladfestivalen. En sökning direkt efter uppladdningen visade att någon tagit i princip en likadan bild från samma plats och med samma taggning och laddat upp den 20 sekunder tidigare.  Ibland är man inte så unik som man kanske tror.

Ingen kan i alla fall anklaga mig för att snåla. Påsarna vägde tungt när jag gick från festivalen. Allt ser ut att vara alldeles delikat, en del märken var nya för mig, andra gamla favoriter, som göteborgska Flickorna Kanolds snygga praliner. Och då besinnade jag mig ändå flera gånger och hoppade över några tryfflar och läckra chokladbollar.