DCCLXXXIV Förlåt, men nu har jag tröttnat på brudens mor

Okej, det här blir ett sådant där blogginlägg man kan komma att ångra, för till bibliotekariernas hederskodex hör givetvis att biblioteksbesökare inte bör kritiseras och hängas ut. Vi vill ju att alla ska känna sig välkomna och fria att ställa frågor om vad som helst.

Men den här sommaren har jag hakat upp mig på en viss sorts fråga. Det gäller brudpars nära anhöriga som ska hålla tal. Många av de obekväma situationer som uppstår på bibliotek (med flera mötesplatser, naturligtvis) bottnar i osäkerhet som leder till en defensiv attityd som leder till ett mindre lyckat möte mellan servicegivare och servicetagare. Den som genast och med förtjusning erbjuder sig att hålla tal på ett bröllop kommer sällan in på biblioteket med stressad min och en övertro på att det perfekta talet står färdigskrivet i någon av alla böcker där inne, bara bibliotekarien är kompetent nog att hitta det. Den osäkra och besvärade brud- eller brudgumsförälder som känner sig tvingad att tala, däremot …

Det finns mängder av böcker om det perfekta bröllopets alla beståndsdelar och mängder av böcker om att hålla tal i allmänhet. Mängder av dikt- och citatsamlingar också, som uttrycker all världens känslor. Men ingen av dem innehåller ett vackert, personligt, kärnfullt, gripande och lagom långt tal om hur mamma Kerstin upplever kära Lisas stora dag. Innerst inne tror kanske inte mamma Kerstin det heller, men hon hade nog hoppats, och hon visar sin besvikelse genom att surmulet och uppfordande stampa framför disken medan bibliotekarien söker i katalogen, går från hylla till hylla och bläddrar i böcker och slutligen googlar i panik.

Egentligen vill bibliotekarien, så snart frågan är ställd, säga: ”Vad roligt, Kerstin, att din dotter ska gifta sig och att du ska hålla tal! Du förstår väl att det innebär att du skriver talet själv?”

Vi bibliotekarier hjälper gärna till, även i hålla-tal-frågor, det gör vi verkligen, och uppmuntrar den som drabbas av ovisshet och brist på inspiration att besöka närmaste bibliotek. Men försök inte att maskera svaga talhållarnerver med ett burdust sätt. Du blir så svår att samarbeta med då.

2 tankar om “DCCLXXXIV Förlåt, men nu har jag tröttnat på brudens mor

  1. Jamen se där. Folk kommer tyvärr alltid vara folk (eller som vi säger här hemma: Folk är dumma i huvudet) och man ingår förstås i kategorin själv men så länge det finns människor som du som kan uttrycka dispyter av ovan slag nyanserat och kärleksfullt, finns det hopp!

    /A

    • Tack för bekräftelse på flera olika plan. 🙂 När man möter ”folk” på biblioteket är det väldigt sällan läge att börja föreläsa om hyfs och god ton, så bloggen får bli arenan för dylikt. Och har man riktig tur lär man sig lite av läxan själv. För visst tillhör man samma kategori, men i andra miljöer …

Lämna en kommentar