Den ordinarie pilatesinstruktören på lördagarna, Deja, är en mild själ som vänligt och diskret hjälper oss deltagare tillrätta med övningarna. När hon är borta hoppar en vikarie in som kör med lite tuffare tag. Det blir inte direkt ett jobbigare pass, men en helt annan stil. Själv är jag rätt kass på en ganska stor del av övningarna – man är inte så mjuk när man som jag har två metallpinnar inopererade längs ryggraden – men jag slapp tillsägelser den här gången. Däremot gillade inte instruktören den plats jag valt att lägga min matta på, så hon tog helt sonika tag i den och drog iväg mig någon meter. (I all välvilja, naturligtvis, det stod en behållare med hantlar vid väggen som jag var nära att slå huvudet i.)