Stockholms Wagamama har väl inte ett kanonläge direkt, Klarabergsviadukten har varken charm eller puls, men likväl är det väldigt centralt och folk hittar dit.

Jag och Lena W satt och var världsvana i vanlig ordning, vi svarade kort, unisont och närapå förnärmat ”ja” när servitrisen frågade om vi ätit där tidigare, och fortsatte när hon gått att jämföra den svenska Wagamaman med sina äldre syskon i London. Vi uppskattar att slamret inte är lika påtagligt här som på vissa andra håll, det är lite mer ombonat och långborden är inte så förskräckligt långa.

Beställer man en risrätt får man en hyggligt normal portion och beställer man en nudelsoppa får man en jätteskål, vilket innebar att jag för en gångs skull hade ätit klart först. Och jag har sagt det förr, men det tål att upprepas: Missa inte juicen på äpple och lime. Friskt och gott och förhoppningsvis även vitamintätt.