När jag kom till Korskyrkan strax efter nio i morse var det redan fem personer på plats som hade börjat förbereda inför lunchen för hemlösa, och vartefter förmiddagen gick droppade fler och fler in. För några dagar sedan hade jag bara fått in en handfull anmälningar, men vi bad för lunchen under onsdagens hemgruppssamling, liksom säkert flera gjorde på andra håll, och bemanningen ordnade upp sig med råge. Ingen behövde stressa, vi hade tid att sitta ner och äta med gästerna och Camilla, som poserar här med Tova och mängder av mandelmusslor, kunde avvaras för att stå vid klädutdelningsborden under våra tre öppettimmar. Det blev visst bara några få plagg över av de drivor vi la upp, till och med den svarta, glansiga kimonon med en färgstark drake på ryggen blev tagen. Kläderna kommer dels från en second hand-butik och dels är de skänkta i Korskyrkan, och även om någon enstaka kimono är kul är det framför allt vantar, raggsockor, halsdukar och annat värmande som behövs, förutom vanliga klädesplagg. Skänk gärna, om du har något sådant som ligger och skräpar i garderoben!
Gästerna fick två alternativ i dag, gulaschsoppa eller ärtsoppa, och så pannkakor med sylt och grädde, mjukt eller hårt bröd och mandelmussla på det. De flesta ville ha tre pannkakor, eller ännu fler, och musslorna tog slut. Jag och nya hemgruppskompisen Matilda satt och åt med en gammal sjöman som rest kors och tvärs över haven. Han var barnhemsbarn, och nästa farbror som slog sig ner vid bordet lämnades bort till en fosterfamilj när han var nio månader. Jag måste erkänna att man blir nyfiken på vilka uppväxtförhållanden våra lunchgäster haft. För många av dem gick det allvarligt snett någonstans på vägen, även om långt ifrån alla som kommer och äter lever helt och hållet i hemlöshet.
Vid tvåtiden skulle jag ge mig av, jag klädde på mig, sa hej då till övriga kökspersonalen och gick till busshållplatsen. Först där insåg jag att plånboken inte låg i väskan. Jag var ganska säker på att ingen hade tagit den, utan att den låg kvar hemma, men utan SL-kort skulle jag inte hinna till pilatespasset vid Medborgarplatsen. Mina föräldrar skulle också gå från kyrkan vid tvåtiden, så jag gick tillbaka och fick pappa att skjutsa hem mig, så att jag kunde leta upp min plånbok, som jag hittade under en bok på soffan, och sedan vidare till Forsgrénska badet. Jag kom precis i tid för att få min bokade biljett, bytte snabbt om, gick till salen och kunde varva ner till pilatesläge. Trots att vi var en stor skara som hjälpte till under lunchen i dag och stämningen var god är det en stimmig miljö, med över hundra matgäster, alla speciella på sitt sätt, och kontrasten är dramatisk, när man en stund senare ligger på en matta på golvet och gör visserligen ansträngande men lugna styrke- och balansövningar, i långsamt, kontrollerat tempo. Behagligt är det, men det finns förstås ett litet smolk. Till skillnad från andra har jag en tid att passa, en fritidsaktivitet som jag valt själv och som främjar min hälsa, ett träningskort köpt för ett bra pris genom jobbet. Så kallade ordnade förhållanden. Vi stockholmare lever inte i jämlikhet.
Theomis 