I april förra året passerade jag en liten biograf på Long Island och såg att de visade filmen Bill Cunningham New York. Intressant, tyckte jag, en dokumentär om en legendarisk modefotograf. Mer än så visste jag inte om filmen, och hemma i Sverige syntes den inte till någonstans.

Förrän nu. I kväll var jag och Anna B och såg den på Grand på Sveavägen, i en mycket liten salong där de allra flesta platserna stod tomma. Synd, för filmen är sevärd. Det är ett enkelt och lättsamt filmporträtt där tittaren får följa den nästan extremt anspråkslösa åldrade fotografens vardag, på cykel i Manhattantrafiken, på gatorna med höjd kamera, i hans minimala enrummare mitt i city och på kontoret på New York Times.

Bill Cunningham, i filmen 80 år, nu 83, blir bjuden på gala efter gala, men ser varje tillfälle som ett rent fotojobb och accepterar aldrig att bli bjuden på mat och dryck, inte ens ett glas vatten. På så sätt håller han sig oberoende. Men de fasta principerna gör honom inte tillknäppt på långa vägar, han ler och pratar glatt med alla, och med ålderns rätt utropar han: ”Come here, child!” eller ”You kids!” till sina vuxna vänner och bekanta.

En ovanlig och ovanligt fin gammal fotograf som jag hoppas fortfarande är pigg nog att bevaka New Yorkbornas klädstil. Jag skulle gärna vilja få syn på honom i sin blå arbetsskjorta nästa gång jag är där.