Ibland går ens planer om intet och ibland är det bättre så. Kvällens läsecirkel blev uppskjuten några veckor, så istället för att stressa igenom en bra novellsamling och sitta och diskutera den i kväll fick jag en exklusiv hemmakväll, som jag ägnat åt att dåsa i jetlagkoma, bestämma vad jag ska prata om på morgondagens hemgruppssamling och se Woody Allens Kändisliv. Jag tycks vara mottaglig för Woody Allen-filmer nästan oavsett vad de handlar om, trots min filmkritiska läggning. Kanske är det egentligen inte min kopp te att följa en extremt kändistät grupp människor (jag känner ändå väldigt sällan igen skådisar), som hoppar mellan förhållanden och skyddar sin stjärnstatus med armbågarna. Men jag köper den Allenska framsnubblande dialogen, en skön motpol till krystade, citatvänliga oneliners från Hollywood.