Nja. Inte full pott.

Ska sanningen fram är jag ganska förtjust i The Office. Jag började med att se det brittiska originalet, tyckte att idén var kul även om samspelet mellan den ofantligt pinsamma chefen och hans undersåtar var lite för onaturligt och att humorn balanserade på gränsen mellan smart och outhärdlig, men jag såg nog det mesta som gick att se. Och jag slötittar väldigt sällan på sådant jag egentligen inte gillar, så det måste helt enkelt ha gått hem.

Den amerikanska varianten hade jag däremot inte sett. Min bror hade istället skippat den brittiska och gått direkt på Steve Carell, och för något år sedan, eller mer kanske, kom vi överens om att vi båda skulle se den version vi inte sett. Jag vet inte om det gick så bra för brorsan, men jag fastnade otippat och skämmigt nog för amerikanska The Office. Alla huvudkaraktärer var desamma, men humorn annorlunda, snällare, mer lättsmält. Det gick ganska fort att börja engagera sig i medarbetarnas respektive öden och chefen var aningen mer mänsklig.

Och så kom den svenska varianten. Att det samtidigt är en Solsidan-spinoff tycker jag är riktigt roligt, insiktslösa Ove Sundberg är en fantastisk karaktär, men tre avsnitt in i serien ställer jag mig ganska kall till de övriga på kontoret, och är direkt avogt inställd till Erik (Tim respektive Jim i de engelskspråkiga föregångarna), som här inte är kontorets schysta kille, utan en dryg charmör, som tror att han är kontorets schysta kille.

Men ser man samma karaktärer i en tredje tappning är det svårt att bedöma dem rättvist. Därför blir det nog i alla fall ett fjärde avsnitt. Vem vet, de kanske vinner på bekantskap. Men bäst med den svenska versionen är att den inte fick namnet The Office (som jag var lite rädd för), utan Kontoret.

Förresten – visst är det spännande att det bland flera andra finns en israelisk The Office-version? Jag är oerhört nyfiken på den.